Lovsång till semlan
En semla till min mage, för att
göra magen nöjd
den ätes under andakt och en outsäglig fröjd
En semla, stor och saftig,
skänker njutning åt min mun
frestande fyllig gör den min lekamen mindre tunn
Mandelmassans sötma skänker
bakverket mystik
helt täckt av fluffig grädde, gourmandens erotik!
Och lockets vita flor
bevisar: här är jungfrulig mark
under detta döljs en frodig, lummig, lockande
park att träda in och beskåda något underbart.
Här föds en längtan att en gång få återvända; snart!
© tilleftertanke.nu text,/Alexandra Rydholm bild
Lär känna dina bröst – filmen
Medsystrar!
Ibland, kommer den hårda verkligheten på oväntat besök. En väninna fick för ett tag sen det tråkiga beskedet, du har bröstcancer. Overkligt, det finns inget annat ord än, just det. Nu har vår vän börjat en lång och svår resa, hon är i 40-års åldern. Jäkla skitsjukdom, jag måste svära för jag tycker inte om ”dig”. Du har tagit vänner ifrån oss mer än en gång, försvinn äckel cancer!
Totalt ställs omkring 55 000 cancerdiagnoser i Sverige varje år. Av dessa är mer än 7 000 bröstcancerdiagnoser. Omkring en fjärdedel av all cancer hos kvinnor är bröstcancer, som därmed är kvinnans vanligaste cancersjukdom. Mellan 15 och 20 kvinnor insjuknar varje dag. Det är verkligen en fruktansvärd statistik att ta in. När jag själv gjorde mammografi för en vecka sedan, då tipsade personalen om den här fantastiska filmen från Cancerfonden. Klicka på länken http://www.youtube.com/watch?v=jPxr4vqcQYU&feature=player_embedded . På den visar sjukgymnast Elizabeth Johansson, vid Cancerfondens informations- och stödlinje, hur du kan undersöka brösten själv.
Lär känna dina bröst, för din egen skull. En tidig upptäckt, räddar liv. Var rädd om dina bröst och värna om ditt liv, börja gosa med dig själv kärleksfullt. Inte imorgon utan gärna, redan idag.
Kom ihåg, på en enda sekund kan hela livet förändras. Det är för värdefullt för att slarvas med. Så medsyster, börja klämma, NU!
Till kärleken
Till kärleken
Själarnas dans,
tänder,
passionens eldar.
Brinnande.
Inne i mig.
Du är jag,
jag är du,
vi är darrande, en.
♥
Ömt viskar du kärlekens ord.
Bort,
flyr de rädslor som skrämmer,
mitt mod.
Dina läppars fuktiga
lust,
kräver,
de kväver, alla onödiga ord.
♥
Jag är ingen poet,
blott en enkel dåre.
Förförd,
naivt förlorad i dig.
Utan kärlek är livet inget.
Nu vrider sig längtan
i mig,
efter dig,
tomt ekar ensamma nätter.
♥
Du lånade mig din luft,
när jag inte kunde
andas själv.
Hjärtats ädla hjälte.
Kom till mig.
Andas våra andetag,
klä av dig alla försvar.
♥
Din ömhet kysser min panna ,
med vördnad,
kärleksfullt.
Respektens totala,
närvaro.
Din blick talade,
bestämt ekade din längtans röst;
”Lilla ängel, jag vill bara
älska dig.
Jag ser dig, jag hör dig,
jag bär dig.”
♥
I förälskelsens mjuka dimma,
hörde jag rofyllt
ditt rop.
Då släppte rädslans
demoner,
dansen tog fart.
Ömt men bestämt viskade du till mig,
ta på mig,
så att det känns.
Berusande,
naken,
i avklädd eufori.
♥
Allt annat bleknade bort,
ärren syntes,
knappt.
Tiden stannade.
andades,
tidlösa lätta andetag.
Stillhet och passion,
virvlande vindar,
kraft,
hopp,
kärlek i snurrande dans.
♥
Sluta aldrig,
dansa,
med mig ,
Älskade virvelvind,
lyft mig högre,
det bär.
För alltid,
håll oss hårt,
här i själarnas underbara dans.
♥
~Alexandra Rydholm©
Kan hajar flyga?
Don´t try this at home! Har jag monterat ihop en leksak eller byggt ihop ett eget litet rymdskepp? Jag vet ärligt talat inte, jag vet bara att det var riktigt svårt. Den knasiga ballongen är radiostyrd och 2 m lång, de kallas för Air Swimmers. En pryl som har hittat sin väg till många svenska barns hjärta via sin skickliga marknadsföring på Youtube. Den låg högst upp på en blivande 10-årings önskelista inför hennes födelsedag, trollungen hade surfat på allt om Air Swimmers i MÅNADER på nätet.
watch?v=zG9pBD0tr9g
Med beslutsamma steg styrde jag kosan mot Teknikmagasinet och köpte den efterlängtade ballongen. När vi tittade på klippet så såg ju hela monterings proceduren superenkel ut… nja. Den här ”prylen” kräver t ex att du har en egen tub med helium hemma och att du vet vilken ALTITUDE din stad ligger på? Okej… Air Swimmers, varför finns det inga gråtande barn med i videon på Youtube, har ni klippt bort dem? Tillverkaren av den här ”leksaken” borde ha skrivit med stora röda bokstäver i bruksanvisningen, ring jourhavande konstruktionsingenjör innan du ens börjar försöka montera ihop den. Det vill säga om de hade skickat med en bruksanvisning.
Jag kunde se hur besviken en liten tjej började bli när hon upptäckte att hennes mamma trots allt, inte kunde allt. Suprise. Försiktigt började hon föreslå olika personer som vi kanske kunde ringa… Nä, den tanken kunde jag inte förlika mig med, be om hjälp,med att montera ihop en liten ballong usling, så tusan heller. Hon tittade på mig och sa vädjande, mamma jag tror killar är bättre på sånt här än oss tjejer. Då la min envishet in en extra växel, jag kände att det var upp till bevis. Nu handlade det inte om en leksak längre. So what, kalla mig löjlig, men det bjuder jag på. För nu skrek feministen inom mig… upp till kamp, call for action. Det blev några svettiga timmar, men nu flyger en gigantisk hajballong omkring i vårt vardagsrum. Min älskade lilla nördiga blondin har kramat sin mor och stolt berättat för mig vilket tekniskt geni jag är. Tja, det var värt varje sekund av de tre timmar som det tog att få ”fanskapet” att flyga. Lite bildbevis kanske, varsågod… hajfilm . Vad gör vi inte för en charmig blondin som lite sött lägger huvudet på sned och samtidigt ber snällt?
Vi gör nästan allt va? Själv försökte jag klara av det omöjliga, vilket visade sig vara… fullt möjligt.
Så nu vet ni, hajar kan verkligen flyga:-)!
Mot alla odds blev de vinterns hjältar
Tänk att säsongens ”såpakändisar” blev en grupp funktionshindrade, helt otroligt. Ni som spontant inte vet vad jag pratar om följ den här länken så kommer ni förstå http://svt.se/2.162184/1.2473944/sasongsinformation. När jag tittar på Mot alla odds på TV så ser jag bara en grupp envisa människor som är på ett arrangerat äventyr i Afrika i sällskap av en massa kameror. På SVT tror jag de är nöjda för programmet har verkligen blivit en riktig snackis. Alla ska tycka till… politiker, journalister, ”proffstyckare” och sen jag, såklart. Men hur kan jag låta bli? Som mamma till två barn med funktionsnedsättning, försök stoppa mig!
De som har valt att delta i debatten har varit väldigt högljudda. När vi t e x läser Johan Hakelius krönika i Affärsvärlden upprörs vi såklart. http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3391741.ece Han drar paralleller med Kiviks marknad, skäggiga damen och elefantmannen. Jag önskar jag kunde säga till honom att han har fel, att jag inte delar hans åsikt. Det skulle vara mer politiskt korrekt att säga emot och kalla honom fördomsfull. Men jag kan inte. Jag väljer istället att åka med på hans tåg av åsikter. Vad David Lega sen svamlar om i sin krönika i Aftonbladet förstår jag inte ens, vilket kanske är ett tecken på att jag själv är fördomsfull? http://www.aftonbladet.se/debatt/article14227413.ab
Hakelius gör ett modigt och väldigt viktigt inlägg i debatten. Jag måste ändå göra en liten anteckning i marginalen av den här krönikan. Visst är det bra att vara provokativ för det var nog din avsikt Johan. Men kanske kunde du ha valt en annan liknelse än den du just valde. En som kanske inte var så förnedrande att läsa, både för funktionshindrade och anhöriga till dem. Din poäng hade gått fram ändå.
Det är lustigt hur långt bort vi måste skicka ett gäng underbara människor för att med nyfikna ögon kunna stirra på en rullstol, brännskada, protes eller krycka. Är Afrika tillräckligt långt bort för att vi ska våga titta? Vi sitter här i våra bekväma TV-soffor och hejar på funktionshindrade när de övervinner svårigheter i vildmarken. Tja, jag kan inte låta bli att tänka på vardagen i Sverige som funktionshindrad. Då kan vi tala om att övervinna riktiga svårigheter. Men det kanske inte skulle kunna kvalificera som underhållning? Det är ju bara vardag och krass verklighet. Let me entertain you… är låten som spelar i mina öron när jag tänker på just det här TV programmet.
Tack SVT! Det är trots allt bra att ni producerar viktiga samhällsprogram som aldrig skulle få plats i de kommersiella kanalerna. Varför, jo så att angelägna debatter som den här verkligen tar fart. För frågorna som allt det här har väckt inom mig och hos många i min nära omgivning är inte alls roliga. De är frågor som väcker nya frågor. Är vi trots allt bara ett land fullt av fördomsfulla observatörer? Människor som tyckte att Bingolotto blev tråkigt och ville underhållas av något annat, TV underhållning som kändes mer på riktigt? Finns det något som är mer på riktigt än just en protes eller rullstol? Men herregud, behövde ni åka hela vägen till Afrika för att få fram den poängen? Prova gärna att sätta dig själv i en rullstol och rulla ner till din lokala ICA affär. Jag och min handikappade son Edvard har testat ICA Karlaplan, det blev inte Mot alla odds, det blev Mission Impossible. Rullstolen kom inte ens in genom dörrarna, och så var det lilla äventyret över.
Mot alla odds, skulle ha varit ett mycket mer intressant program om de hade valt att spela in ”showen” här hemma i Sverige istället. Låtit ett gäng med funktionshindrade ta sig mellan Malmö och Haparanda med hjälp av SJ eller SWEBUS. Det skulle verkligen bli ett TV program värt namnet Mot alla odds. Troligtvis skulle äventyrarna inte ens komma fram till sin slutdestination. Vårt älskade avlånga land skulle inom loppet av fem minuter avslöjas som allt annat än handikappvänligt. Men då tror jag kanske inte vi skulle få så mycket underhållning utan vi skulle istället få ovälkomna kalla fakta om oss själva.
Jag väljer ändå att se på det här programmet med ett leende och inställningen att det för med sig ett jätteviktigt budskap till oss alla. För det är nog exakt som SVT skriver på sin hemsida… allt är möjligt, inget är omöjligt och vi måste alla våga leva livet fullt ut!
Lasse Bengtssons nödrop från Afghanistan
En vän till mig befinner sig långt bort i ett fjärran land. Han har flyttat till Afghanistan. Det Afghanistanska folket har flyttat in i hans hjärta. Ingen kan rädda alla, men alla kan vi göra något. När jag hör en person som jag vet alltid är väldigt försiktig med ord, använda ordet nödrop, då är det bara att agera.
Lasse, vi ska försöka hjälpa dig, att hjälpa dem;-). Läs hans egna starka skildring…
”Nu ska jag förmedla ett nödrop. Ett desperat skrik från tusentals tomma magar och lika många frusna händer och fötter. Det kommer från flyktingarna i Kabuls största flyktingläger, Charahi Qambar. Jag har just varit där. Det gjorde ont.” http://www.sak.se/news/lasses-blogg?post_id=3344
Om du efter den här starka läsningen känner att du kan och vill hjälpa, klicka här http://www.sak.se/stod-oss.
Foto; Svenska Afghanistankommittén (SAK)
Hur stavas kärlek?
“If you live to be a hundred, I want to live to be a hundred minus one day so I never have to live without you.”
A.A. Milne, Winnie-thePooh
På morgonen ringde en journalist och bjöd in mig till en av TV´s sköna morgonsoffor. Jag blev verkligen paff, för tio år sedan hände exakt samma sak, tala om déjà vu. Där skulle jag få sitta och prata öppenhjärtligt om sorg. Jag tackade bestämt nej. Han frågade varför. Då skrattade jag och sa, jag vill inte vara en specialist i sorg. Det blev tyst. Han sa, men kanske är du det? Mitt eget svar gladde mig och det kom från djupet av mitt hjärta. Nä du, om något, är jag nog mer en specialist på att leva. Men återkom gärna om ni vill höra mig berätta om den svåra konsten istället? Efter att jag hade lagt på så började skrattet att bubbla inom mig, fnittret vällde bokstavligen fram. Känslan inombords påminde mig exakt om den du får just när vågen har fått tag i surfingbrädan och man ställer sig upp! Vågen bär;-).
Det är verkligen en häftig känsla… våran Gazet sight har nu många läsare och en riktigt stor spridning. Tänk att det vi skriver om här… har nu även börjat uppmärksammas av de stora jättarna. Då är vi nöjda, då är jag själv, jättenöjd. För det var allt vi ville, försöka göra en liten, liten, skillnad. På vårat sätt. Ur mitt personliga perspektiv, säg den chefredaktör som gör vågen när en dyslektiker erbjuder sina tjänster som skribent? Finns inte. Det är Gazet.se i ett nötskal. Mitt varmaste tack för all feedback angående mitt senaste inlägg, det har betytt jätte mycket, för mig och hela min familj. Vad fina ni är allihopa. Det är nog så, vi måste alla försöka börja bli lite mer stolta över den vi är och ALLT vi är.
Idag gick min modiga älskade lilla dotter till skolan helt själv för första gången. Hon hade bara bestämt sig. Tänk efter månader av övning och tvekan, kom dagen då hennes mod hade mognat. Jag kan inte säga när eller vad som ledde fram till hennes beslut. Jag visste bara att hon hade bestämt sig. Resolut knäppte trollungen ryggsäcken och gick ut genom dörren. Vid hissen så vände hon sitt ansikte mot mig och log. Sa lite retsamt; ”mamma oroa dig inte, jag ska inte till Afrika jag ska bara till skolan”. Sen stängdes hissdörren bakom henne. Jag stod kvar och insåg, livet går förbi så fort, jag måste verkligen vara mer tacksam. Inte slarva bort min tid, genom att fastna i tankar utan handling. Vår lilla minsting, min ”bäbis” har blivit stor. Hennes bror och jag hade betett oss som yra höns av
nervositet hela morgonen. 10 minuter senare så ringer hon, ni må tro att det var en stolt och lycklig tjej där i telefonen. ”Mamma, mamma det gick bra, jag är framme, jag är JÄTTE stor nu”. Då log jag med glädjens tårar i ögonen. Tänk, det är de där små händelserna i livet, som är viktigare än allt annat. I vårt hem somnar ikväll en liten tjej, som vågade, därför har hon nu blivit mindre rädd och tusen ggr modigare. Allt började med en sån enkel sak som att hon vågade försöka, livets små mirakler.
Nu tystnar jag ett tag, för nöjda fåglar kvittrar (twittrar) inte. De flyger.
Varm kram
Det bor toner av blues i min själ
Ibland smyger sig vinterns mörker in i vår själ och slår sig ner. Jag är en av de som drabbas. Det är något jag får dras med, tyvärr. Genetiken gav mig inte bara långa ben, en smal midja och glittrande blå ögon. Genetikens lotteri gav mig också en skör själ. Den insikten gör det defacto inte lättare att bära den känslan… en dag som denna när stegen känns tunga. Jag vet, det är som det är. Tålmodigt låter mitt inre dagen passera av sig själv. Min livslust är stark, jag lever i kärlek och ljuset övertygar alltid mitt mörker att försvinna, förr eller senare. Ibland tar det bara lite väl lång tid tycker jag. Då är det även svårt att se oron i min omgivnings ögon, se hur de likt mig saknar mitt glada jag, deras älskade yrväder. Men för mig är det viktigt att vi alla vågar prata om det här. Det är inget att skämmas för om du känner dig deppig. I tystnaden känner sig många ensamma och lider då utan att kunna få stöd och hjälp av sin omgivning. Det kan få tragiska konsekvenser, helt i onödan. Poff, i ljuset försvinner alla spökena. Jag är veteran och har hittat mina verktyg, men det tog tid och jag har även fått jobba hårt för att finna dem. Vissa dagar går det bättre än andra, men tusan så stolt jag är över hur modigt jag hittar i min egen själs verktygslåda. Det tänker inte jag låta samhällets ytliga normer tvinga mig att tiga om. Denna fråga är så viktig och jag väljer därför att stolt tala högt om den.
Please google me! Jag vet att många redan har gjort det. Men om inte, join the rest, följ länken, SVD och Agneta Lagercrantz… http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/anhoriga-lita-inte-pa-varden_69466.svd. Det är 10 år sen den här interjuven med mig publicerades. Det finns dagar när det känns som att artikeln förföljer mig, men jag vet att den inte förföljer, den följer mig på vägen. Det här är min historia, lite nostalgi. Det var en overklig känsla då för 10 år sen att mötas av sin egen ansiktsbild på varenda löp i hela stan. Kände mig minst sagt lite generad när jag gick ner på 7-11 den morgonen, ännu mer, när jag kom till dagis för att lämna Georg. Det blev tyst, allas ansikten vändes mot mig när jag klev in. Jag kände mig naken. Den känslan försvann på en sekund, jag mötes bara av kramar, ryggdunk, gratulationer och leenden. Sen alla brev som följde, brev efter brev av uppmuntrande ord av tacksamhet från SVD´s läsare. Då blev jag stolt över mitt eget mod. Om du läser, ta det du läser med en nypa salt, du ska inte tro på allt som står i tidningarna. Deras mål är att sälja tidningar och att tjäna pengar, punkt slut, därför kryddas mycket som skrivs med lite extra påhittat drama. Mest stolt blev jag när jag hörde att min far hade köpt massa lösnummer och delat ut åt andra. Det tycker jag bekräftar att det var väl värt att ”outa” en hel familjs viktiga historia, han gjorde mig stolt att heta Rydholm i efternamn. Vi ger oss inte i första taget, vi ger oss aldrig!
Så nu säger jag till mig själv, hör nu upp, försvinn, schas, schas, vik hädan du korkade dumma deppighet. Jag har sagt det förut och säger det ödmjukt igen. Vi lever som mest i livets kontraster. Alla färger behövs för att måla en riktigt vacker tavla. Här sitter jag grådisig och längtar efter vårens ljus och värme. Jag är ju inte ensam om att känna mig deppig i vårt avlånga land, tvärtom, vi är sorgligt många. Så låt oss tillsammans ha förtröstan, vi går garanterat mot ljusare tider, våren är på väg. Försök gräva fram lite tålamod inombords du med. Jag coachar mig själv idag bestämt med kärleksfulla tankar. Rabblar tyst uppmuntrande ord till mig själv. Om och om igen, upprepar jag, Alexandra, du är inte värdelös, du är inte värdelös, du är värdefull. Det går sådär, men jag ger mig inte och nöter envist på med mitt positiva mantra. Imorgon tänker jag stryka ordet värdelös ur mantrat helt och bara rabbla, jag är värdefull, jag är värdefull, jag är värdefull;))!
Tänker nu rycka upp mig och ta en liten löptur. Låta kroppens endorfiner muntra upp mig istället för att sitta här och deppa. Det är bara att kämpa på, det gäller även den här jäkla ”vinterbluesiga” måndagen i livet. För det är ju inte mer än en dålig dag och imorgon är det verkligen en ny dag. Det känns ibland ungefär som att stå framför en gigantisk tegelstensmur. Glädjen står där väntande på andra sidan och ropar högt, men jag hör bara dess rop väldigt svagt. Jag kan känna livets värme när jag lägger min hand mot murens stenar. Det är alltid en hoppfylld känsla. Men nu måste jag tusan börja klättra, för även om jag känner värmen, så ser jag inte ljuset här nerifrån. Envist spottar jag i nävarna och börjar bestiga en tegelstensmur som känns som Mount Everest, men det är blott en känsla. Det är bara att klättra på, uppåt, mot livet och mot ljuset…
“The brick walls are there for a reason. The brick walls are not there to keep us out. The brick walls are there to give us a chance to show how badly we want something.”
― Randy Pausch, The Last Lecture
Ta dig tid, följ den här länken och läs vad min favorit Gazet har skrivit om samma ämne. Det är ord och inga visor. Låt inte hennes ”tuffa ton” skrämma dig bara, hon är harmlös. Tror Therese vill tvinga oss att tänka till och inte förbli passiva offer. Therese uppmanar http://gazet.se/blog/2012/01/23/det-inre/ och säger på ”mcdonald språk”, du är farao värdefull, ryck upp dig;).
Kramar av mod till dig som behöver…
Ole dole doff
Yta, yta, du vackra lättsamma ytlighet. Sitter drömmande och surfar på olika löparskor. Mitt snåla jag vägrar unna mig något jag verkligen behöver. Ett par dojor som funkar på vintern. Har tjatat och tjatat på min ekonomichef (mig själv) men det blir tyvärr ett blankt nej. Julen efterlämnade inte bara barr… utan också ett budgetunderskott. Konsumtionsproblem á la västvärlden? Den som ändå var miljadär, suck. Då skulle jag köpa mig ett par dubbskor, inte ”spikskor”. Jag saknar inget i mitt liv men drömmer ändå tacksamt vidare, det är en härlig krydda i livet att längta, att önska. Löpning för mig är inte bara motion det är mitt Prosac. Något säger mig att om jag investerar i ett par Icebug http://icebug.se/ (löparskor med dubbar) får jag valuta för pengarna. Då kommer ”Bambipåhalis” stå med stadiga fötter på jorden, det tror jag är viktigare än allt annat. Det enda Louboutin och YSL hittills har lyckats med, i min värld… är att ge mig ordentligt med skoskav.
Anklaga mig gärna för att vara ytlig, men idag var det just skor jag ville skriva om. Jag kan dra en liknelse. Den om fisken, den lilla fisken i det stora havet. Vissa dagar simmar fisken lite närmare vattenytan, utan att djupdyka. Där vid ytan värmer solens varma strålar vattnet och det känns annorlunda än att simma i havets mörka djup. Det är ljust och varmt. Trots mörkret och kylan längst ner, vet vi ju alla att det är just där på havsbotten som alla oceaners riktiga skönhet växer. Men ibland är det nog bara så härligt för fisken att lättsamt sprattla runt i det fesljumna vattnet på ytan, så är det bara.
Vi ses på djupet snart igen… sa fisken;)
Fredagen den 13:e, Horace Engdal du är sveriges sexigaste man;)
Har du haft en dålig dag? Var inte bedrövad, nu vet du varför. Gå och lägg dig, sov, vakna till en helt ny dag. Snart är det lördagen den 14:e och just den här jäkla skitdagen har då passerat, härligt va? Tidens framfart är ibland en befrielse. Vi känner nog alla en ambivalens över tiden, det är svårt att stoppa sekunderna och minuterna. Visst finns det lyckliga stunder i livet, när den tanken är 100% negativ? Men så finns det dagar som denna, fredagen den 13:onde 2012. En dag i mitt lilla liv, när dess slut, endast och bara, känns som en underbar befrielse. För ju fortare jag somnar, desto snabbare, möter mitt trötta gårdagsjag en…helt ny dag.
Men så plötsligt händer det… oväntade!
Sömnig och slö sätter jag på dumburken. WOW, Fredrik Skavlan och SVT. Fredrik, du lockade till dig min trötta uppmärksamhet för att min ögonsten Louise Hoffsten var med i programet. Men det var Horace Engdal som stal showen. Han fick mig att sitta här i min soffa och bara skrattande, njuta. Ni får säga vad ni vill, men en intressant hjärna är det ”sexigaste” som finns. Du, Horace, förvånade och förförde med din förmåga att formulera och presentera dina omvärldsreflektioner. Det var verkligen värmande tankar, fyllda av klarsynthet. Go Horace Engdal.
Jag har redan SMS:at gemensamma vänner och gjort det klart. Please, introduce me. Horace Engdal, dig vill jag veta mer om. Så när jag tittar på klockan längst ner i hörnet av min dator, då ser jag, tusan, det bara 60 minuter kvar av den här ”otursdagen”. Älskade medmänniska, använd minuterna väl, följ länken och likt mig, njut av högklassig underhållning. Om du inte har läst hans bok ”Cigaretten efteråt” , gör det. Boken är är en samling afrorismer som får läsaren att sucka lyckligt, ordkonst på högnivå.
En dålig dag, kan alltid överraska, det känns ganska betryggande att veta när fredag den 13:onde äntligen, nästan är slut. Enjoy the end of this day…
http://svtplay.se/t/102974/skavlan
Livet är nästan alltid underbart, på alla överraskande sätt och vis;D
Foto ANDERS WIKLUND & DAN HANSSON/SCANPIX
Se fler artiklar»
