Det bor toner av blues i min själ

• 23 januari, 16:08

Ibland smyger sig vinterns mörker in i vår själ och slår sig ner. Jag är en av de som drabbas. Det är något jag får dras med, tyvärr. Genetiken gav mig inte bara långa ben, en smal midja och glittrande blå ögon. Genetikens lotteri gav mig också en skör själ. Den insikten gör det defacto inte lättare att bära den känslan… en dag som denna när stegen känns tunga. Jag vet, det är som det är. Tålmodigt låter mitt inre dagen passera av sig själv. Min livslust är stark, jag lever i kärlek och ljuset övertygar alltid mitt mörker att försvinna, förr eller senare. Ibland tar det bara lite väl lång tid tycker jag. Då är det även svårt att se oron i min omgivnings ögon, se hur de likt mig saknar mitt glada jag, deras älskade yrväder. Men för mig är det viktigt att vi alla vågar prata om det här. Det är inget att skämmas för om du känner dig deppig. I tystnaden känner sig många ensamma och lider då utan att kunna få stöd och hjälp av sin omgivning. Det kan få tragiska konsekvenser, helt i onödan. Poff, i ljuset försvinner alla spökena. Jag är veteran och har hittat mina verktyg, men det tog tid och jag har även fått jobba hårt för att finna dem. Vissa dagar går det bättre än andra, men tusan så stolt jag är över hur modigt jag hittar i min egen själs verktygslåda. Det tänker inte jag låta samhällets ytliga normer tvinga mig att tiga om. Denna fråga är så viktig och  jag väljer därför att stolt tala högt om den.

Please google me! Jag vet att många redan har gjort det. Men om inte, join the rest, följ länken, SVD och Agneta Lagercrantz… http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/anhoriga-lita-inte-pa-varden_69466.svd. Det är 10 år sen den här interjuven med mig publicerades. Det finns dagar när det känns som att artikeln förföljer mig, men jag vet att den inte förföljer, den följer mig på vägen. Det här är min historia, lite nostalgi. Det var en overklig känsla då för 10 år sen att mötas av sin egen ansiktsbild på varenda löp i hela stan. Kände mig minst sagt lite generad när jag gick ner på 7-11 den morgonen, ännu mer, när jag kom till dagis för att lämna Georg. Det blev tyst, allas ansikten vändes mot mig när jag klev in. Jag kände mig naken. Den känslan försvann på en sekund, jag mötes bara av kramar, ryggdunk, gratulationer och leenden. Sen alla brev som följde, brev efter brev av uppmuntrande ord av tacksamhet från SVD´s läsare. Då blev jag stolt över mitt eget mod. Om du läser, ta det du läser med en nypa salt, du ska inte tro på allt som står i tidningarna. Deras mål är att sälja tidningar och att tjäna pengar, punkt slut, därför kryddas mycket som skrivs med lite extra påhittat drama. Mest stolt blev jag när jag hörde att min far hade köpt massa lösnummer och delat ut åt andra. Det tycker jag bekräftar att det var väl värt att ”outa” en hel familjs viktiga historia, han gjorde mig stolt att heta Rydholm i efternamn. Vi ger oss inte i första taget, vi ger oss aldrig!

Så nu säger jag till mig själv, hör nu upp, försvinn, schas, schas, vik hädan du korkade dumma deppighet. Jag har sagt det förut och säger det ödmjukt igen. Vi lever som mest i livets kontraster. Alla färger behövs för att måla en riktigt vacker tavla. Här sitter jag grådisig och längtar efter vårens  ljus och värme. Jag är ju inte ensam om att känna mig deppig i vårt avlånga land, tvärtom, vi är sorgligt många. Så låt oss tillsammans ha förtröstan, vi går garanterat mot ljusare tider, våren är på väg. Försök gräva fram lite tålamod inombords du med. Jag coachar mig själv idag bestämt med kärleksfulla tankar. Rabblar tyst uppmuntrande ord till mig själv. Om och om igen, upprepar jag, Alexandra, du är inte värdelös, du är inte värdelös, du är värdefull. Det går sådär, men jag ger mig inte och nöter envist på med mitt positiva mantra. Imorgon tänker jag stryka ordet värdelös ur mantrat helt och bara rabbla, jag är värdefull, jag är värdefull, jag är värdefull;))!

 

Tänker nu rycka upp mig och ta en liten löptur. Låta kroppens endorfiner muntra upp mig istället för att sitta här och deppa. Det är bara att kämpa på, det gäller även den här jäkla ”vinterbluesiga” måndagen i livet. För det är ju inte mer än en dålig dag och imorgon är det verkligen en ny dag. Det känns ibland ungefär som att stå framför en gigantisk tegelstensmur. Glädjen står där väntande på andra sidan och ropar högt, men jag hör bara dess rop väldigt svagt. Jag kan känna livets värme när jag lägger min hand mot murens stenar. Det är alltid en hoppfylld känsla. Men nu måste jag tusan börja klättra, för även om jag känner värmen, så ser jag inte ljuset här nerifrån. Envist spottar jag i nävarna och börjar bestiga en tegelstensmur som känns som Mount Everest, men det är blott en känsla. Det är bara att klättra på, uppåt, mot livet och mot ljuset…

 “The brick walls are there for a reason. The brick walls are not there to keep us out. The brick walls are there to give us a chance to show how badly we want something.”
― Randy Pausch, The Last Lecture

Ta dig tid, följ den här länken och läs vad min favorit Gazet har skrivit om samma ämne. Det är ord och inga visor. Låt inte hennes ”tuffa ton” skrämma dig bara, hon är harmlös. Tror Therese vill tvinga oss att tänka till och inte förbli passiva offer. Therese uppmanar  http://gazet.se/blog/2012/01/23/det-inre/ och säger på ”mcdonald språk”, du är farao värdefull, ryck upp dig;).

 

Kramar av mod till dig som behöver…

 

 

 

 

 

 

 

 

• 8 kommentarer

---