Hur stavas kärlek?

• 26 januari, 11:21

“If you live to be a hundred, I want to live to be a hundred minus one day so I never have to live without you.”
A.A. Milne, Winnie-thePooh

 

På morgonen ringde en journalist och bjöd in mig till en av TV´s sköna morgonsoffor. Jag blev verkligen paff, för tio år sedan hände exakt samma sak, tala om déjà vu. Där skulle jag få sitta och prata öppenhjärtligt om sorg. Jag tackade bestämt nej. Han frågade varför. Då skrattade jag och sa, jag vill inte vara en specialist i sorg. Det blev tyst. Han sa, men kanske är du det? Mitt eget svar gladde mig och det kom från djupet av mitt hjärta. Nä du, om något, är jag nog mer en specialist på att leva. Men återkom gärna om ni vill höra mig berätta om den svåra konsten istället? Efter att jag hade lagt på så började skrattet att bubbla inom mig, fnittret vällde bokstavligen fram. Känslan inombords påminde mig exakt om den du får just när vågen har fått tag i surfingbrädan och man ställer sig upp! Vågen bär;-).

Det är verkligen en häftig känsla… våran Gazet sight har nu många läsare och en riktigt stor spridning. Tänk att det vi skriver om här… har nu även börjat uppmärksammas av de stora jättarna. Då är vi nöjda, då är jag själv, jättenöjd. För det var allt vi ville, försöka göra en liten, liten, skillnad. På vårat sätt. Ur mitt personliga perspektiv, säg den chefredaktör som gör vågen när en dyslektiker erbjuder sina tjänster som skribent? Finns inte. Det är Gazet.se i ett nötskal. Mitt varmaste tack för all feedback angående mitt senaste inlägg, det har betytt jätte mycket, för mig och hela min familj. Vad fina ni är allihopa. Det är nog så, vi måste alla försöka börja bli lite mer stolta över den vi är och ALLT vi är.

Idag gick min modiga älskade lilla dotter till skolan helt själv för första gången. Hon hade bara bestämt sig. Tänk efter månader av övning och tvekan, kom dagen då hennes mod hade mognat. Jag kan inte säga när eller vad som ledde fram till hennes beslut. Jag visste bara att hon hade bestämt sig. Resolut knäppte trollungen ryggsäcken och gick ut genom dörren. Vid hissen så vände hon sitt ansikte mot mig och log.  Sa lite retsamt; ”mamma oroa dig inte, jag ska inte till Afrika jag ska bara till skolan”. Sen stängdes hissdörren bakom henne. Jag stod kvar och insåg, livet går förbi så fort, jag måste verkligen vara mer tacksam. Inte slarva bort min tid, genom att fastna i tankar utan handling. Vår lilla minsting, min ”bäbis” har blivit stor. Hennes bror och jag hade betett oss som yra höns av
nervositet hela morgonen. 10 minuter senare så ringer hon, ni må tro att det var en stolt och lycklig tjej där i telefonen. ”Mamma, mamma det gick bra, jag är framme, jag är JÄTTE stor nu”. Då log jag med glädjens tårar i ögonen. Tänk, det är de där små händelserna i livet, som är viktigare än allt annat. I vårt hem somnar ikväll en liten tjej, som vågade, därför har hon nu blivit mindre rädd och tusen ggr modigare. Allt började med en sån enkel sak som att hon vågade försöka, livets små mirakler.

Nu tystnar jag ett tag, för nöjda fåglar kvittrar (twittrar) inte. De flyger.

 

Varm kram

 

 

 

 

 

                                       

• Etiketter:kärlek, Mod
• 5 kommentarer

---