Störst av allt är kärleken!

(Bild från ett MMS med en text som löd; Mamma jag blir lite sen till middagen idag)

”And the rosebuds know to bloom in early May
Just as hate knows love’s the cure
You can rest your mind assure
That I’ll be loving you always
As now can’t reveal the mystery of tomorrow
But in passing will grow older every day
Just as all is born is new
Do know what I say is true
That I’ll be loving you always”

Klicka,, dansa, sjung med och njut.

Om en son är sen till middagen nu när det äntligen är vår, vad kan en mor säga annat än grattis! Upptäck livets längtan efter sig själv nu när naturen slår ut i sitt glädjande längtansfulla magiska fyverkeri av grönska och färgglada blomstrande knoppar. Uppskatta, skratta, le och se en hel nation vakna ur sin slumrande vinterdvala.

Skippa ”fredagsmyset” med Estrella, lyft blicken, lev närvarande. Fira att det är en helt ny vecka, inte att den veckan som just passerat är förbi. Nya dagar i livet väntar på dig med spännande outforskade möjligheter. När du vänder din blick mot gårdagen, hylla dina misstag, se tiden passara, nu börjar det, våren, nya veckan, allt du vill…

Vive la vie♥

Well I just did it! Är du en sån som tvivlar på dig själv och dina egna förmågor? Du är inte ensam. Om vi bara visste hur mycket outnyttjad potential vi alla besitter. Själv trodde jag i min enfald att jag bara orkade springa 10 k, alltid stannat förnöjsamt vid den sträckan, år ut och år in. Men sedär, det visade sig att jag kunde jag springa ytterligare 11 kilometer efter den milen. Min första halvmara är nu avklarad, Kungsholmen Runt, känns nästan icke fattbart, 21 k, wow. Det var en häftig känsla att få springa på avspärrade gator mitt i vårt vackra Stockholm, solen sken, vinden fläktade och själen log.  Ett varmt tack till fina ”Maratonmorsan” här på Gazet, för det var verkligen du som inspirerade mig till att utmana mig själv. Ett stort tack till alla som kom och hejade på, det var värt varje sekund av min sluttid för att få krama om er. Sen den där hejarklacken från Saltsjöbaden, ni slog allt, vad kan jag säga annat än ni är bara bäst. De gav inte bara mig vatten, utan alla, de bokstavligen tog över en hel vattenstation, det skrattet och den glädjen ni gav mig då, tog mig hela vägen in i mål.

                                                                                                                      Sluttid 2.05.15

Frågan är, vad klarar du själv, som du tror dig inte kunna klara av? Något säger mig, ganska mycket.

Run Forest, run…♥

”Perhaps true beauty is something that draws our attention at second glance, once the judgment of a first glance has realised it´s mistake.”

Äntligen måndag och en ny film från Soul Biographies. Veckan börjar alltid bra nu när Nic Askews namn har korsat min väg. En man med många strängar på sin lyra, han spelar vacker musik, skriver fantastisk musik, är filmskapare, poet, pappa, make, föreläsare, the list goes on and on. Klicka vidare, låt dig inspireras och beröras. Ta dig tid, släck ner lamporna, helskärm på och njut av sann visdom. Lyssna varsamt och tacksamt. Två vackra själar som möts i ett samtal, det kan inte bli annat än bedövande vackert, David Roche och Nic Askew. När jag skrev till Nic och frågade om jag fick använda klippet då svarade han, självklart. Likt du Alexandra har berörts tror jag att… ”David has moved the soul of the world”, http://soulbiographies.com/the-second-glance/.

Jag var själv i en situation för några veckor sen, som av olika skäl fick mig att känna mig ful. Nej, jag är inte ute med håven nu. Hoppar över detaljerna, men det kommer inte hända igen, tro mig. Gå inte och bowla med alltför snygga killar vars ideal du själv inte är. Om Heidi Klum dyker upp och bowlar på banan bredvid så kommer ingen annan person finnas i deras primitiva medvetande än hon. Jag kunde ha gjort strike efter strike, nu slutar beskrivningen där, men jag tror ni alla förstår vad jag menar? Ingen kritik till mannen i mitt sällskap, jag förstår honom. För till det yttre var verkligen spelaren på bana 5 en större sevärdighet än jag. När hon tog av sig kavajen, då krävdes det nästan en lobotomi för att inte strirra. Där kom också min dåliga självkänsla på ett hastigt återbesök. Det går inte att tvätta ränderna ur en skjorta, tyvärr. På fem sekunder var jag tillbaka till den där osynliga flickan inom mig själv, hon som under större delen av universitetsåren, var för tjock för att synas. Den meningen är nästan lika rolig, som den är viktig.

Så frågan är… vad är skönhet och känner du dig själv vacker? Jag känner mig vackrare för var dag, nästan lite konstigt att läsa som svensk i landet lagom va? Ha ha. Jag bokstavligen älskar den här filmen med David. Inte bara för att han är en sån snygg kille, utan för hur hans tankar berör. Sexigt. Det är insidan och vad som bor i ditt hjärtas själ, som gör dig vacker som människa tycker jag.

Vet inte hur många gånger jag i samtal uppe på sjukhuset har mött föräldrar till barn med skador eller missbildningar, då länkar jag dem alltid till den här filmen. Men jag har insett att alla mina vänner inom ”handikappsvärlden” oftast har lärt sig vad sann skönhet är bättre än er andra och alltid ser förbi den första blickens misstag. Det är nog den största gåvan av alla. Som mamma till ett sånt barn, vet jag hur stor skillnad det är mellan folk och fä, ha ha.

Det tog mig över 40 år innan jag själv började våga känna mig vacker. Se filmen och känn dig vacker, det är en härlig känsla, du duger exakt som du är.

När du ser dig i spegeln, spegla din själ, inte ditt yttre, se den enda sanna och bestående skönheten ♥!

Kramar och självkänsla till er alla/ Alexandra

Ps. Om du vill prenumerera på Soul Biographies måndagsfilm, klicka på länken här  http://soulbiographies.com/films/list/. Jag skrev till Nic och David för några veckor sen och berättade hur jag hade berörts, de svarade mig båda personligen. Något säger mig att själsligt vackra människor ofta är väldigt ödmjuka, världsligt kändisskap till trots. Ja, jag vet, jag missbrukar ordet ödmjukhet, men ha överseende, det är ett bra ord att missbruka. Ds.

Nu på söndag den 15.e april går FN-loppet av stapeln. Jag ska självklart springa, ska inte du? Loppet är 5 kilometer långt och banan sträcker sig genom Lill-Jansskogen på norra Djurgården i Stockholm. Det som är extra roligt med just det här loppet är att det är en ung gymnasietjej som ligger bakom det. Sofie Öhlins går i trean på Cybergymnasiet och arrangerar FN-loppet som sitt projektarbete. Eftersom träning, speciellt löpning är någonting som hon lägger mycket tid på tyckte Sofie att det skulle vara intressant att se hur det går till bakom kulisserna på ett motionslopp. Så hon skapade ett eget, med mer välgörande effekt än bara deltagarnas vanliga egna egokick. Många med mig är glada och tacksamma för just det. Sofie tycker att det är viktigt att vi tillsammans arbetar för att göra världen rättvisare. Herr Eliasson, jag tror du har någon som du per omgående bör erbjuda en praktikplats?

 Hela vinsten från FN-loppet går oavkortat till FN:s kampanj Skolmat blir kunskap. Genom att servera skollunch till alla elever varje dag bidrar kampanjen till att fler barn i utsatta länder får chans till en utbildning. Det som imponerar mig mest är att när Sofie arrangerar, blir den donerade ”vinsten” väldigt stor. Hela 100 kr av den totala startavgiften på 110 kr (motionsklassen) doneras, där tror jag tusan att många hjälporganisationer med sina förbenade höga omkostnader har något att lära. Sofie berättar själv att hon valde denna kampanj eftersom hon tror att utbildning är det bästa sättet för att utveckla ett land. Jaha, nä, nu har jag verkligen absolut inget mer att tillägga.

Heja Sofie! Jag är inte ensam om att gilla hennes skolprojekt, 350 löpare är hitintills föranmälda, wow. Helt själv gör en ung kvinna en sån här häftig grej och ändå har jag inte sett hennes vackra ansikte på någon löpsedel? Personligen så tycker jag att Sofie är en ung människa som inspirerar. Därför uppmanar jag nu fler än jag att rikta sitt strålkastarljus mot henne. Unga som gamla, vi behöver alla få fler riktigt goda förebilder, Sofie är en sån och det är fantastiskt upplyftande att se det här skolprojektet få vingar.

Vill du vara med oss och springa, gå då in på FN-loppets hemsida, föranmälan är nu stängd, med det går självklart att anmäla sig direkt på plats. Läs mer här; http://fnloppet.webblogg.se/.

Vi ses på söndag!

Halvmaran, snart. Hur i allsin dar ska det gå till? Vem kom på den här dumma idén? Det var inte jag, utan den där halvgalna 4:a barnmamman här på gazet.se. ”Maratonmamman” kallar hon visst sig själv. Spontant tänkte jag någon dag för länge sen, troligtvis en pigg dag i livet, att jag skulle göra henne sällskap. Anmälde mig kaxigt till start, tänkte, jag springer ju nästan varje dag ändå? Nu skickar jag resolut en trött liten hälsning till henne via den här krönikan, uppviglerska, jag vet var du bor…

Jag har haft fyra veckor med dålig sömn då Josephine håller på att byta epilepsimediciner. Hon snittar på 5 timmar sömn per natt just nu och jag själv, tja, don´t even ask. Det har börjat gå åt rätt håll nu äntligen , men vi är båda ganska slitna. Vägrar gnälla, för det gör inte hon, så jag följer istället hennes goda exempel. Inget blir bättre av stackars mig/oss tänket, skratt, nä ni, vi försöker göra det bästa, även av det värsta. Det är vi ganska bra på, tro mig.

Satt just och tittade i telefonen på alla mina gamla löprundor och märkte när appen Runtastic salderade, ja, jag är verkligen en löpare. Jag bryr mig inte om jag så endast orkar att krypa runt Kungholmen om 4:a veckor. För jag vet att jag kommer att genomföra loppet och bara det är bra nog, för mig. These shoes på bilden are not made for walking… de har sprungit med mig som sällskap över 400 mil. Ja, du läste rätt, 400 mil, 4000 km, wow, va? Apparna ljuger inte och jag blev själv chockad, lyckligt förvånad och knasigt stolt.

Josephine ska också springa loppet, som knatte, hon sa bara bestämt att en dum sjukdom inte skulle få hindra henne. Hon siktar på medalj. Till loppet har hon lagt upp en löparstrategi. Det är killar och tjejer som springer tillsammans, därför tänker hon springa lite långsamt i början. Låta boysen ta ut sig, sen ta dem på slutspurten då de har tömt alla sina resurser. Det skrattades ganska gott här hemma när trollungen presenterade sitt upplägg. Det är verkligen Josephine i ett nötskal och hon har en del att lära oss alla. Mig lär hon nya saker varje dag. Jag har aldrig haft en strategi i hela mitt liv, särskilt inte en för att vinna, jag har alltid varit så glad och tacksam över att bara få vara med.

Senaste tiden har hon många gånger påmint mig om vikten av att fråga mig själv, vad vill jag? Ibland så är jag verkligen en mästare på att tillfredställa andras behov och tja, då hinns inte jag själv med. Dygnet har bara 24 timmar. Visst är jag en usel coach åt mig själv, men coach eller inte, jag är bara människa. Jossan hon frågar alltid… vad vill DU mamma, sen lägger hon huvudet frågande på sne inväntande ett svar. Vad vill jag? Hi hi, inte mycket, ha min hälsa, sova lite, skratta och älska mycket. Jag är verkligen en av världens rikaste människor, då menar jag inte den där rikedomen som räknas i kronor och ören. Varför? Jo, för jag har förstånd att uppskatta allt jag har och är rädd om allt det värdefulla, det är en ynnest få förunat. Vårt hus ekar inte tomt längre trots att död och sjukdom kom på besök, tvärtom, det har aldrig varit så välbesökt som nu. Livets sanna rikedom är mötet med andra människor och de nära kärleksfulla samtalen. Såna möten är magiska och förenar, får oss att inse, vi är alla en del av samma helhet. Mitt tips till er som är rädda, det går inte att stänga ut utvalda delar av livet. För att leva, måste vi omfamna allt som livet innebär. Glädje och sorg. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är exakt samma känsla, det ena är en förutsättning för det andra.

Mitt änglabarn besitter en inspirerande talang, konsten att se och tänka möjligheter, istället för hinder. Låt oss alla hejja på henne när hon springer sitt första stora lopp. Sov nu gott och dröm vackra drömmar. Glöm inte att försöka leva era drömmar också, livet är för kort för att slösas bort, på tomt prat. Försök istället vara dina vackraste ord och tankar i handling.

Sweet dreams

I livet kommer vi alla stöta på det förr eller senare, att en person som har lovat vårtat hjärta något, sviker. För mig är lojalitet ett av mitt livs viktigaste vokabulär. Jag är öppenhjärtig här i mina krönikor, svar ja, men oj så mycket jag lämnar som privat.

I natt låg jag i sängen och funderade på varför människor sviker sina ord och för vidare givna förtroenden? Jag kände sorg, jag kände mig besviken, jag kände mig sårad, jag kände mig undrande. Varför, frågade jag mig själv om och om igen. I vargens timme vred jag och min själ oss flera varv tillsammans, jag bannade min egen naivitet. Men tillslut landade alla mina egna frågor och känslor, med ett svar. Acceptans och förlåtande, borsta av dig, de här är andras smuts, sträck på dig Alexandra, med rak rygg, gå vidare.

Jag kände alla mina sårade känslor och lät de få vara där i nattens mörka timmar. Tillslut somnade jag, Josephines andetag vaggade mitt trötta jag till sömns. Mig får du, ni, gärna prata om, jag vet, jag sticker ut. Det gör inget. Men, det finns små människor i mitt liv, så snälla, dubbelkolla alltid din källa och orsaken till att den bubblar. Tänk gärna en gång till, du som vet exakt, vem du är och vad det här handlar om. Ni andra, mätta er nyfikenhet och känn den öka, men stilla er sen, med ett leende. Det här är bara pennans makt.

För i min bok är det här ganska enkelt. De som pratar om andra, pratar väldigt sällan om sig själva. Deras liv är så tomt att de fyller det med att tänka, tycka och ha åsikter om andras liv. Det livet de själva inte vågar leva! Så kom ihåg, det är mycket troligt är att de som pratar om andra, med dig, även pratar om dig, med andra, när du inte är med.

Min seger blir att inte låta ett svek, svärta min förmåga till att ge förtroenden. Utan idag, väljer jag att ersätta sorg och rädsla med en fortsatt tillit, tålamod, respekt, kärlek och accepterande.

Matematiken är trots allt ganska enkel, det goda segrar alltid ♥.

 Livet ur en tioårig lillasysters perspektiv.

-Vad är det som står dig kärast i livet?

Josephine: Min familj förstås, och gosedjur.

-Vad skulle du vilja bli när du blir äldre?

Josephine: Jag skulle vilja bli en arkeolog, en sån som gräver ut dinosaurieben, för att jag älskar dinosaurier och kan väldigt mycket om dem.

-Vad tror du händer efter döden?

Josephine: Jag tror man återföds som ett djur eller som en ny människa, det vore konstigt om ingenting hände och allting bara var svart.

-Vad skulle du göra om du vann tio miljoner kronor?

Josephine: Jag skulle köpa 1003400st gosedjur och massvis av godis.

-Vad är det bästa du vet?

Josephine: Att träffa och vara med kompisar och leka och sådär.

-Vad är din favoritmat?

Josephine: Hmm…..tjockpannkaka!

Vad tror du är meningen med livet?

Josephine: Det kan jag inte svara på tyvärr, jag vet inte!

Lägg märke till att intervjun är ordagrann, formuleringarna är in i minsta detalj vad hon sa. // Georg

 (Naaaaah, tror detta är en stund när alla mina egna ord blir överflödiga. Njut av livet och glöm inte att lyssna på de ”små” människornas stora visdom! De färglägger mitt liv kärleksfullt varje dag och fyller mitt hjärta dagligdags med en oändlig tacksamhet.)

Vardaglig kärlek. En tisdag i veckan kliver jag in genom dörren här hemma. Det är lugnt, rofyllt och doftar härligt av en ombonad trygghet. Utan människor du älskar är ett hem inte ett hem, då är det bara ett hus. Jag känner mig så tacksamt bortskämd varje gång jag får komma hem till de jag älskar. Den här kvällen hade den ”stora” passat den ”lilla” i några timmar när jag var på ett föräldramöte. Så kommer de båda där och möter mig på tröskeln, de kramas så att det känns… öm flockvärme. Jag frågar Jossan, har ni haft det bra? Tja, säger hon, vi har saknat dig mamma, men vi har haft det bra. Inget särskilt har hänt, Georg har ”bara” intervjuat mig om meningen med livet…  Sen svänger hon åter igen runt hörnet och försvinner mot sitt rum. Kvar står jag likt ett frågetecken och gapar likt ett utropstecken!

Okej, jag tror ni hänger med, alla som fått ett sånt svar när ni har utvärderat ”barnvaktens” insats, räck upp en hand?! Livet med min tonåring är magiskt speciellt. Hans intervju med sin syster var en del av ett skolprojekt i svenska, han skriver ”Boken om sig själv”. Till den hade han gjort en underbar intervju med sin lillasyster som fick mig att häpna. En 14-åring som frågar sin syster om meningen med livet, tror du på ett liv efter döden, vad är lycka? Ja, vad ska jag säga annat än, Georg, du färglägger min värld dagligdags med varma toner av kärlek.

Ofta, ofta får jag höra från andra vuxna vilken underbar son jag har. Varje gång ler jag lite generat och vet ärligt talat inte vad jag ska svara? Säga tack, likt som om hans fantastiska personlighet var något jag själv skulle kunna skriva på min mamma CV? Jo tjosan, så är det inte. Han har varit sitt magiskt underbara jag sen födsel och det är inget jag någonsin kan tillskriva mig själv som en personlig triumf. Jag har bara haft tur och den stora äran att vara en del i en människas liv, han heter Georg och inga ord i världen kan beskriva hur det här modershjärtat känner för honom.

Min son har ett riktigt stort och varmt hjärta, fullt av empati. Han förmåga att omtänksamt måna om sin familj och sina vänner är imponerande, du känner dig priviligerat utvald.Det finns inget som jag är så stolt över som att jag har lyckats att förvalta min sons förtroende och respekt. Det är mitt livs största rikedom.

När Georg var 6-år gammal var hans bror ofta svårt sjuk. Han dog bokstavligen var och varannan dag. Vi spenderade månad efter månad på sjukhus, det var smärtsamma dagar utan slut. Särskilt minns jag en hemsk dag under denna period av vårat liv extra tydligt. För jag tror att det var då, du och jag, blev vårt starka vi.

Nu måste jag bli personlig och skriva direkt till dig, för det här är viktigt. Du var så ledsen, läkarna hade sagt att din bror troligtvis inte skulle klara sig, han skulle inte överleva. Döden kom på oväntat besök för tidigt i en väldigt ung mans liv och i en mors hjärta. Fy… jag glömmer aldrig dina tårar. Det är nog varje mors mardröm, att inte kunna lova ett ledset och förtvivlat barn, att allt kommer bli bra. Där i tårarna insåg jag, jag kunde/ville inte trösta dig med lögner, jag höll dig bara i mina armar, hårt. Allt jag kunde lova dig var att aldrig släppa din hand och att jag alltid skulle älska dig. Det kan kanske verka som att tala för stora ord till ett litet barn? Men tro mig, barn är så mycket större och klokare än vi många gånger ger dem cred för. Vi klarade den tiden tillsammans, Edvard överlevde, vi, du och jag inte bara överlevde, vi växte oss också starkare. Tiden lärde oss båda att inte ge upp och att allt är möjligt, om vi bara vill och måste, så finns den där extra kraften vi behöver inom oss själva. Livet är häftigt och att vara ”drabbat” av olycka är inte så olyckligt som många tror. Det är alltid samtidigt en dörr till lycka. Vår gemensamma erfarenhet är att lycka och olycka vandrar oftast hand i hand.

Så i boken om dig själv, skrev och beskrev du om hur allt det här ändå hade gett dig en stor gåva. Du tog inte livet eller de du älskade för givet, som du såg många andra göra. Du är snart 15 år och livet har just börjat. Du är en liten person, men redan en sån ofattbart stor människa. Då kände jag att jag ville skriva och berätta om dig. För du är inspirerande med ditt stora hjärta och något säger mig att just du kommer att göra en stor skillnad för många människor utmed din livsväg. Du inte bara pratar vackra ord, du tror och lever efter dem. Det är stort. Så tack. För allt du är, för allt du har lärt mig, för att du alltid har inspirerat och motiverat mig att orka. För alla fantastiska skratt och ljuvliga stunder i livet vi har fått delat i livet hitintills. Det finns ingen hejarklack som slår din. You make me… every day.

Du har varit och är mitt ljus genom så många mörker och under bländande glada dagar. Ditt skratt, ditt bus, din ömhet, ditt klokskap lyser upp min och dina syskons vardag, var dag. Jag frågade dig, innan jag skrev detta, om jag fick. Du svarade leende, ja, det får du, berätta … Jag är så rädd om dig, men jag vill med dessa ord hedra en ung människa som är värd att hedras. Alla mödrar älskar sina barn, inget barn mer än något annat Men för varje barn har man en speciell plats i sitt hjärta som är just deras. Och du lilla trollunge, nu unga man, är min inspiration i livet. Du var den lilla person som kom till mig i mitt liv som den största av gåvor. Livets längtan efter sig själv och det är en ära att få vara din mor.

Med ömhet från en mor till en son♥

Nu när jag med en dåres mod har outat mig själv som garderobspoet kan jag lika väl fortsätta på den härliga linjen…varsågoda! Lite hemmålad konst kryddat med hieroglyfer.

Våga vara dina drömmars konstnär, var ditt vackraste jag.♥