Törnrosa – en jäkla myt
I livet, Therese mc Donald - 13 juni, 2015, 09:04Vi svenskar är en klagande sort som älskar att protestera såväl som åma oss för triviala saker som vi allt som oftast inte kan påverka. Livet som det tilldelats oss är inte ens i närheten att vara bra. Kännedomen att vi är vår egen båts kapten har vi ännu inte fått till oss via klarsynt självinsikt och vi är turbosnabba med att borsta bort all sans och balans med frasen ”Sådan har jag alltid varit”.
Ibland kan jag sitta i små sällskap och lyssna, vara observatören som nyfiket tittar fram och följer varje ämne med vidsynt vetgirighet. Vad är det egentligen vi pratar om när vi kommer i stim? Framförallt vad är det vi gnäller och våndas över?
Något som är ett stående och återkommande tema kallas sömn eller oftast brist på det samma. Detta ämne kan ta lika många riktningar som vår regering och när vi väl blir varma i kläderna så förvandlas svenskar från ett grått myller till den som skriker högst. Vid varje tillfälle är det vårt eget dilemma eller brist på sömn som är värst. Att vara trött är det samma som att se på idol i smyg. Alla känner med det och samtliga vill diskutera det.
Morgontrött, måndagstrött eller vanligt trött efter en kväll av festligheter ska man vara, detta vågar jag säga och med det sticka ut min haka ganska långt. Finns inget hos varken Jante eller Luther som pekar på att man faktiskt kan vara pigg och glad över att vara en del av livet?
Skulle vi sen säga detta tillräckligt många gånger till oss själva, att vi är trötta och utarmade alltså, så bygger vi upp ett mantra. Detta mantra blir raskt en sanning. En sanning som vi ivrigt tar till oss och lever efter. Aldrig någonsin ifrågasätter vi eller undrar vem eller vad som kan göra oss mer pigga, nyfikna samt tacksamma över livet.
Jag råkade en gång säga i ett sällskap att -Jag känner mig hur pigg som helst. Detta skall i synnerhet undvikas då man genast blir behandlad som spetälsk eller mytoman. Det finns inget som kan reta gallfeber på människor som käcka personer fulla med energi. Skulle man till råga på allt sen berätta att man inte är ett offer för regn eller årstid är man snabbt ganska ensam kvar runt fikabordet, blåsandes kall luft över sin nyköpta cappuccino. Samhörigheten är gesvint.
Låt mig vara tydlig och göra några franka yttrande…
Du är inte svensk om du inte hatar mörker, höst och regn.
Du är inte svensk om du inte behöver sova 16 timmar per natt (Även om du är vuxen och inte bebis)
Du är inte svensk om du inte gnäller över ovan dilemman från augusti till april, varje år
Så nu bestämmer jag, att alla slutar vara svenska med tillhörande knepiga beteende. Fast vid närmare eftertanke kanske det kan bli svårt. Det vi däremot kan göra är att ta tillbaka kraften över våra egna liv. Vi är inte ett trött och bittert folk som sitter på svenska verandor och mumlar sura fraser ur våra vildvuxna skägg.
Någonstans inom vårt inre finns en glöd och en sporre – samma sporre som vi glatt visar de dagar då vi svingar benen utanför sängramen och pyser en vecka mot Rhodos. Visst är vi inte ansträngda när roligheter står och knackar på? Då är vi öppna mot livet och tvingar oss själva att tänka positivt fastän vi bara sovit tre timmar med väckarklockan inlindad i solskyddsfaktor. Vi vet att vi kan när det är glatt. Varför kan vi då inte applicera samma känsla varje dag? Det är inte semester och charter som lockar 365 dagar om året – utan livet och vetskapen att vi någonstans har en underbar tillvaro. För alla borde detta vara bränsle nog att inte ens för en stund känna den egenintalade trötthet som vi fegt och med lättja gömmer oss bakom.
Så sluta att leva ert liv i mörker – var tacksamma – och vakna upp!
Torka sömngruset ur ögonen och för första gången på länge se klart. Det är aldrig för sent att ändra sig. Det hoppas jag ni vet?
Bild: Breakfast at Tiffany´s (1961)
Bra sagt och väldigt sant!
Även om det är svårt att ta sig upp ur svackan när man har hamnat däri!