
Avslöjande i republiken
I livet, Relaterat till Thomas - 5 juli, 2015, 13:26Arbetsdagen övergick i kväll. Att fredagen gjort sitt intåg var tydligt. Ljudvolymen var lite högre. Människor lite gladare och helgstämningen hade redan omfamnat den kungliga huvudstaden. Likt andra glada människor tog också vi vår tillflykt till ett vattenhål. Tillsammans med en kollega och hennes goda vänner gjorde jag entré på Republiken. Ett bord blev ledigt och det belägrades snabbt av fredagsvana vänner.
Fredagskvällen inleddes med trevliga samtal om allt och ingenting som sköljdes ned med kall öl. Vid bordet intill satt ett sällskap som inte var ett sällskap. Och två par som inte var par i den bemärkelsen. Det var tydligt och deras kroppsspråk avslöjande det.
Ett riktigt avslöjande fångade min uppmärksamhet på republiken. Vad vi säger är viktigt – men det är enkelt att ljuga. Kroppsspråket är något helt annat. Ibland kan det kontrolleras – ibland inte. Och kroppsspråket hos sällskapet intill blev sedan samtalsämnet under nästan en timme – då jag, Båstad och Orust följde händelserna på nära håll.
Men först en tillbakablick och bakgrundsfakta kring kroppsspråk och varför det är så viktigt. En gång i tiden studerade jag retorik. Kroppsspråk var då ett självklart inslag. Jag använder själv ett ibland yvigt kroppsspråk och försöker vara uppmärksam på min omgivning. Främst eftersom vi både berättar och avslöjar mer än vad vi tror. Vare sig vi vill det eller inte. Den amerikanske kommunikationsforskaren Albert Mehrabian skriver att vi uppfattar 7 procent för det rent verbala (ord), 38 procent är tonfall, betoningar och andra ljud och hela 55 procent är det icke-verbala. Det innebär att om man räknar tonfall och betoningar som en del av kroppsspråket så är det mindre än 10 procent av innehållet av det vi säger som kommer fram. Intressant. (läs mer här)
Åter till gårdagskvällen och bordet intill som vi nyfiket följde utan att höra vad de faktiskt pratade om. Det behövdes inte då vi följde det försiktigt.
En kille i 30-årsåldern var påtagligt intresserad av en jämnårig tjej. De såg ut att tillhöra samma sällskap men var inte vänner. Killen var väldigt avslöjande i sitt kroppsspråk mot tjejen. Att han var intresserad hade en blind sett. Han vände sig tydligt mot henne, lutade sig framåt medan han pratade med henne. La handen på hennes axel och försökte på alla sätt att få hennes uppmärksamhet.
Tjejen var inte lika intresserad. Armarna i kors. Vred kroppen mot sin kompis. Varje gång killen lutade sig fram – svarade hon med att luta sig tillbaka. Undvek ögonkontakt och inga leenden. När killen försvann till baren förändrades hon totalt. Armarna föll till sidan, hon lutade sig framåt och var inte lika besvärad längre. Hon log och skrattade. Verkade avslappnad.
När kille satte sig igen fortsatte jakten på hennes uppmärksamhet – fruktlöst. Det här roade oss. Eftersom det var så extremt tydligt hur mycket kroppsspråket avslöjar – och hur lite man ibland uppfattar. Både Båstad och Orust skrattade gott för att sedan spänna ögonen i mig. Hur kunde jag vara så medveten i ämnet? Och varför var jag det? En antydan till Neil Strauss bok ”The Game” gjordes (Läste knappt halva boken innan jag tappade intresset).
Förklaringen är ganska enkel. Jag är extremt nyfiken och intresserad av kommunikation. Kroppsspråket är en stor del av vår kommunikation och det är intressant att se vad vi avslöjar omedvetet och ibland medvetet omedvetet. Att lära sig tolka kroppsspråk är en lära som är svår att ta till sig fullt och helt. Genom att vara uppmärksam på de vanligaste tecknen kan vi dock lära mycket av varandra. På gott och ont. Vissa skulle kunna utnyttja det för egen vinning exempelvis.
Som barn är vi extremt ärliga och avslöjande i vårt kroppsspråk. Om vi ljuger håller vi för munnen efteråt. Om det är något vi inte vill se håller vi för ögonen. Är det något vi inte tycker om rynkar vi på näsan och gör en grimas. Med åren lär vi oss att ljuga och dölja vad vi egentligen säger. Men ibland kan vi inte kontrollera vad vi tycker och tänker.
Och är inte det härligt? Att vi faktiskt inte kan dölja allt med vita lögner och undanflykter hela tiden. Ibland avslöjar kroppen sanningen och våra verkliga känslor – utan att vi är medvetet medvetna om det. Jag avslöjar själv alldeles för mycket med mitt kroppsspråk. Och på något sätt gillar jag det. Att läsa andra och själv bli läst. Ibland avslöjad. Gör det inte livet lite mer spännande?
Kommentera