Gazet  – Din sköna bulletin
MinneBlått

NOVELL: MinneBlått.

I livet - 8 juli, 2015, 15:42

Rosenblad ligger varsamt pressade
mellan dammiga och gulnande luntor
Gradvis avtar doften från dem
och minnet bleknar…

Ljusen är stöpta. Granen är klädd med blå och vita glaskulor. Apelsinerna med nejlikor hänger i varje dörröppning. Risgrynsgröten puttrar på spisen och man kan redan känna kaneldoften. Lukten av apelsin och klementin kämpar mot doften av julskinkan i ugnen. Paketpapper prasslar och lacket värms upp.
– Farmor du ser trött ut…
– Min lilla tösabit…Farmor är trött…suckar hon och tar sig för pannan.
Alla dofter och ljud gör henne alldeles yr. Hon ser ut över barnen och barnbarnen. Det är den underbaraste tiden på hela året det här. Gemenskap. Värme. Glädje. Men det finns ett tomrum. Ett tomrum som bara känns svårare med åren. En slags fasad ska hållas upp, men bakom den svider ensamheten, trots sällskapet.
Farmor reser sig upp. Ser ut över släktingarna och ler ett darrande leende.
– Jag kommer alldeles strax tillbaka… säger hon tar ett djupt andetag. Det är något jag bara måste göra…
De minsta av barnbarnen ser inte ens att hon lämnar rummet. De är alldeles för upptagna med att klämma på paketen under den nyhuggna granen.
Med stöd av käppen går farmor fram till en av dörrarna som finns i köket. Den leder upp till vinden. Med trötta ben går hon sakta uppför den knarriga trappan. Vindsdörren tycks bli tyngre och tyngre för varje år som går. Dammlukten slår emot henne lika kraftigt som vanligt och får det att kittla i näsan och tåras i ögonen. Halsen tjocknar.
En gång om året går hon dit upp för att återvända till det datum som fortfarande finns hos henne som om det hänt dagen innan.
Med toffelklädda fötter stapplar hon fram över trasmattan mot den gamla sekretären och vrider om nyckeln. Där ligger bunten med tunna lösa papper på vilken bläcket bitvis runnit. Suckande lyfter hon upp högen och bläddrar fram till mitten där hon vet att den finns.
En gammal torkad ros. Ljust röd, men som en gång var mörkröd. Den är nyckeln till det förgångna för henne. Eller i alla fall till den där natten för snart sextio år sedan. Varje gång hon håller den i sin hand kan hon återvända dit. Hon kan känna brisen och blomdofterna. Hon kan se hängbjörkar och stjärnhimmeln för sitt inre. Hon kan se honom springa genom talldungen och höra hans klingande skratt långt framför henne. Hennes andetag blir allt häftigare ju mer påtagligt minnet blir. Hon kan känna vattenångan ur munnen nu. Kan känna vinddraget i öronen och sitt eget hjärta slå då hon ilar fram över gräset efter honom. Med öppen mun står hon där och ropar längtansfullt på honom för sitt inre. Hon är där igen.

Det var septembernatt i parken. Hon hann upp honom, omfamnade honom och så började de gå. De lämnade spår efter sig på de välkrattade grusgångarna och knastrandet fyllde det nästan ljudlösa tomrum som uppstod var gång de valde att promenera under behaglig tystnad.
Ett fåtal syrsor spelade för dem där de gick – två vänner. Med armarna om varandra skrattade de åt sina vänners förvånade miner då de båda helt oförberett bara slunkit iväg in i skogsdungen. De kunde fortfarande höra sina namn ropas ut i protest – maten skulle ju snart serveras!
Han gav henne en menande blick, tog hennes hand och manade på henne att skynda sig lite till. Han skulle visa henne sin favoritbänk nere vid den lilla dammen.
Daggen trängde in i skorna. De välrensade rabatterna luktade starkt av magnolia, fontänen viskade hemliga meddelanden i dess skvalande vattenström och träden skyddade dem från omvärlden. Visst lade hon märke till allt detta, men det var ändå åsynen av hans breda ryggtavla framför henne och deras sammanflätade händer som intresserade henne mest.
Plötsligt fick de för sig att hoppa igenom en häck. Kiknande av skratt följde de denna impuls och befann sig efter åtskilliga skrubb- och rivsår senare på andra sidan. En bit ljusblått siden från hennes klänning fastnade någonstans i mitten av busken, men det gjorde inte så mycket. Hon hade aldrig varit stillsam och ordentlig – hon ville hoppa genom ytterligare en häck och tog därför, med hans hand i sin, sats.
En duva någonstans inne bland träden kuttrade irriterat åt deras skräniga beteende, men att de säkert störde parkens inneboende var det sista de tänkte på.
Han tog på nytt hennes händer i sina och så snurrade de runt tills de halkade på det våta gräset. De låg och pratade en stund medan daggen trängde genom deras finkläder, in på bara skinnet.
Kylan gjorde sig påmind och medan han försvann utom synhåll, reste hon sig upp och borstade av sig den värsta smutsen. Samtidigt försökte hon se vart han tagit vägen. Hon skymtade honom i ögonvrån och blev förvånad över att han kom rakt emot henne. Hon vände sig åt honom och kunde se att det var något i hans blick som inte var som vanligt. Hon skulle precis le emot honom då han hann upp henne och drog in henne i sin starka famn. Kyssen kom från ingenstans. Den var bestämd och krävande. Hans gröna ögon hade aldrig varit så allvarliga innan och de blixtrade med en åtrå som hon aldrig sett hos honom tidigare.
De fick knappt någon luft. Av ren chock inför det inträffade ramlade de raklånga in i en buske fylld av mörkröda rosor… och taggar. De skrattade så att tårarna rann både av ren glädje och av smärta. Han rufsade om i hennes hår och undrade vad de egentligen höll på med.
– Och det frågar du mig…? hon log.
De reste på sig, men kunde inte få nog av varandra.
I skenet från månen letade de rätt på bänken. De kröp upp på den och låg där i varandras armar hela natten, blickande upp mot månen och pratade om framtiden.

Stunden då han gett henne rosen kändes så stark att det gjorde ont. Sekund för sekund. Från det att han med en snabb blick på henne log innan han böjde sig för att ta upp den – till det att han fäste den vid hennes klänning. Steg för steg…

Hon slår förskräckt upp ögonen. Hon hade känt hans fingrar mot sitt bröst. Trots att hon glömmer bort fler detaljer med tiden så är alltid den där beröringen vid bröstet det som fortfarande finns kvar starkast. Den hade överlevt honom och det har även hon själv gjort. Han har lämnat efter sig två söner och en hög barnbarn som nu väsnas nere i köket.
– Är farmor uppe på vinden? Hörs det från ett av barnbarnen.
– Vad gör hon där? Från en annan.
– Det är ju en massa som ska göras innan i morgon, säger en av hennes svärdöttrar. Hon kan inte bara smita iväg så där. Det är bråttom.
All denna jäkt. Allt ska gå undan. Ingen respekt för en gammal dam och hennes behov av lugn och ro.
– Mamma är du där uppe?
– Ja, Anders. Jag är här uppe.
– Kom ner nu. Det är onödigt att dra på sig en förkylning där uppe. Det blir lite provsmakning av julskinkan nu. Kom ner.
Genom alla tårar blickar hon ner på den torra blomman. Å, om de bara förstod…Men det gör de inte. Ensamheten kommer krypande. Mitt ibland alla dessa skräniga människor har hon aldrig känt sig mer ensam.
Hon tittar återigen på blomman. Trycker den mot sitt bröst, lägger tillbaka den i pappershögen och går tillbaka ner till nuet igen.

 

Mina efterord, skrivet inför julen 2005.
Jag förlorade min farmor precis efter att skolan slutade i våras (2005). Hon dog den första juni – på hennes nittionde födelsedag.
Sorgen efter henne – denna vimsiga kvinna som jag ärvt mitt utseende ifrån – har varit obeskrivlig. Jag skulle träffat henne två dagar senare, men hann aldrig fram.
Nu står julen snart för dörren och det är först då – under denna familjehögtid – man kommer inse att hon aldrig kommer komma tillbaka. Att sista julen med henne redan är firad.
Jag kommer ihåg en massa av de sista gångerna jag träffade henne, men inte den absolut sista. Det grämer mig. Jag har kort på den, men jag minns den inte.
Det är pappa som har tagit bilden. Vi sitter alla hos farmor på ålderdomshemmet. Det är jul. Och på bilden sitter farmor och pratar med mig och jag kommer inte ihåg ett ord av vad hon sa eller vad jag tänkte just då.
Hur gärna jag än skulle vilja spola tillbaka tiden till det ögonblicket så går det inte. Jag hade gett vad som helst för att få fira ytterligare en jul med henne – eller bara få minnas det sista hon sa till mig. Men det går inte.
Saknaden efter henne är stor. De där två dagarna jag missade henne med kommer alltid sitta djupt i mig.
Jag vill bara säga att njut av den tid ni har kvar med era mor- och farföräldrar! Njut av julen som att den vore den sista. Kom ihåg deras ord!
Jag saknar dig farmor! / Din ”tösabit”

Text: Annika Blomstrand
Illustration: Robert Engblom


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler artiklar i kategegorin "I livet":
1var

Vårens förundran

I livet, Relaterat till Thomas - 4 april, 2016, kl 05:15

Våren står för dörren och tecknen är tydliga. Flyttfåglarnas sång ljuder åter omkring. Uteserveringarna poppar upp som svampar om hösten och pollenprognosen blir plötsligt intressant. Tydliga vårtecken i min värld. En annan iakttagelse kan till viss del liknas med flyttfåglarna, och jag tror att du kommer känna igen dig. Skillnaden… Läs mer


nytt

Vår, nytt ljus, nytt hopp, nystart!

I livet - 4 april, 2016, kl 09:37

Det som brukar rädda mig genom vintern när träden är kala, gräsmattan brun och jag själv alabastervit är min inomhusdjungel av grönt. I mina fönster trängs och bildas en slags pelargonridå mot omvärlden. Jag är dem evigt tacksamma och därför ska de få en nystart! Jag är en sån där… Läs mer


valentine

Alla Hjärtans Dag, en hjärtesak.

I livet - 2 februari, 2016, kl 11:38

Blir lite förbryllad när jag hör hur människor resonerar kring Alla Hjärtans Dag. Allt jag hör när jag frågar runt är att just den dagen (14 februari) är vigd för butiker och att de är de enda som tjänar på att vi firar och uppvaktar varandra. Affärernas lock och pock suger musten ur… Läs mer


11111alla-680x453

Alla hjärtans dag, du är bara bitter.

I livet, Therese mc Donald - 2 februari, 2016, kl 15:12

Snart är det Alla hjärtans dag, kärlekens dag och Amors speciella tillfälle att vara coolaste killen på skolgården. Februari inhyser ett dedikerat tillfälle att öppna sprickan i hjärtat och plocka fram smörsliska kärlekssånger och predika om evig kärlek. Som vanligt finns det en falang som högljutt skriker att detta tillfälle… Läs mer


booksale1

Kulturkrönikan: Bokreans uppgång, fall och pånyttfödelse

I livet - 2 februari, 2016, kl 00:28

Bokrean har prisats, bespottats och diskuterats i all oändlighet. Gazets Emma Kreü reflekterar över en utveckling som har skett under de senaste åren. Den stora Bokrean som startar i februari varje år är lite som julafton för alla bokälskare, eller har i alla fall varit det tidigare. Nu för tiden… Läs mer


IMG_6411

Strunta i alla hjärtans dag

I livet, Relaterat till Thomas - 1 januari, 2016, kl 21:22

Snart står den för dörren. Överallt omkring mig börjar påminnelserna synas.  Rosa toner, blommor och chokladreklam ökar successivt om än försiktigt. Versala ord i kursiv stil snirklar sig lockande och försöker fläka ut sig och vara tilltalande. Jag skyndar förbi och då slår det mig. Plötsligt händer det. En dag… Läs mer


P1060106

Välj ditt bästa jag

I livet - 1 januari, 2016, kl 22:05

Motivationen som bortblåst när nya året kommer? Bestäm dig före hur du vill må efter! Hårt arbete mot bättre hälsa eller kanske till och med beach 2016 kan gå förlorat om inte DU bestämmer dig för annat! Det är lätt att etablera goda vanor när vardagen har sina rutiner, jobb, skola,… Läs mer


hemvandar

En juldagsberättelse

I livet, Relaterat till Thomas - 12 december, 2015, kl 19:39

Det droppar från taken och vi hoppar mellan vattenpölarna för att försöka undvika vätan. Det är den 25 december 2011 och snön tynar bort. Sakta. Det är plusgrader och en total kontrast mot föregående år då jag upplevde den kallaste juldagen i mannaminne. Eller i mitt minne. Liksom den juldagen,… Läs mer


Mutter mit Kindern am Esstisch, ein Pony, ein Weihnachtsbaum

Jul, jul – skrämmande jul!!

I livet, Therese mc Donald - 12 december, 2015, kl 04:13

Jul, jul strålande jul är en mycket berömd strof ur en astråkig låt. Den kanske inte är rockigast eller fräckast men den skönjer allt som vi skall sträva efter att nå, nämligen en lysande jul. Den får mig likväl att reflektera över att det faktiskt snart är jul och allt vad det medför –… Läs mer


tvasamhetstaget

Tvåsamhetståget

I livet, Relaterat till Thomas - 11 november, 2015, kl 00:35

Vem har inte kastat sig handlöst förälskad in i en relation? Den underbara känslan att vara upp över öronen betuttad är det få saker som slår. Att känna att en annan person gör än till en bättre människa. Det är så enkelt att låta sig fyllas av det helt och… Läs mer


parmesan_bild-300x300 ESTELLEBANNER

© Copyright 2009-2011, AnnonseraRSSPressbilder, Kontakt: info@gazet.se