Gazet  – Din sköna bulletin
ravin

Grön Ravin.

I livet - 10 juli, 2015, 10:09

September 2006 var jag och min bästa killkompis med om en nära-döden-upplevelse. En sådan, som behövs för att man ska inse hur mycket livet faktiskt betyder. Här min version av händelsen.

———————-

Jag haltar efter honom nerför ravinkanten. Min högra sko har plågat mig i timmar, ätit upp olika strumpor i månader och nu börjat gnaga sig in i min häl.
När jag kommer hem blir det soporna för er, tänker jag bittert. OM jag kommer hem.
Vi befinner oss i vildmarken på den största av öarna i ögruppen Azorerna. Jag och min barndomsvän, Henke. Två magra, långa vandrande pinnar i bitter terräng.
Kommer vi att knäckas? Nej, överdrivet. SÅ illa är det inte. Vi har bara kommit lite fel…
Med den vackra vulkansjön, Lagoa do Fogo, i ryggen har vi enbart ett kuperat kraterlandskap framför oss. Vulkansjön var målet med denna strapats och den visade sig vara svårare att hitta än vi först trott.
Nu har kampen mot klockan börjat. Snart kommer det att skymma och då måste vi ha hittat en av de otaliga stigar, som så småningom leder oss fram till vår fiskeby. Den syns inte från där vi går just nu, men jag har i alla fall näsan i rätt riktning. Att följa kraterkanten bortåt och gena över de raviner som kommer i vägen, så löd min plan. Allt för att hela tiden vara på väg åt rätt håll. Jag vägrar att gå tillbaka samma virriga väg vi kom. Motvilligt måste jag nu ändå medge att det kan ha varit fel beslut. Det är min envishet som talat. Samma envishet som fick Henke att tillslut ge med sig.

Jag slinter en aning och skriker till av chocken då jag stirrar ner i Lagoa do Fogos klara vatten, ett antal hundra meter ner. Jag griper famlande tag i en av de oräkneliga törngrenar som slingrar sig likt dolda ormar i gräset, redo att skada. De har redan sargat mina ben och små strilar av blod rinner i långsamma banor neråt, i de förbannade mördarskorna.
Henke vänder sig om.
– Jag tror ändå vi gör bäst i att fortsätta följa ravinkanten här en bit. Det sluttar i alla fall neråt här längre fram.
Jag går med på vad som helst. Det är mindre än två timmar kvar till skymningen och vi har hållit på i över fem timmar för att nå dit vi är nu. Vi har bara tur om vi når fram till civilisationen igen innan natten slukar oss.
Förbannade skohelvete! Den kan likaväl vara en förbannad gnagare som bestämt sig för att hänga fast i min fot. Jag försöker stödja mig så smärtfritt som möjligt i sluttningen, men det är svårt. Nya törnen får dessutom tag i mitt skinn, där de ligger gömda, likt snaror, beredda att snärja och skada alla förbipasserande. Inte för att jag tror att så många gått här tidigare. Ingen är dum nog…

Jag skrapar i ett stort block som ändå välkomnar mig ner i botten av ravinen. Vi klättrar mellan blocken. Balanserar. Hoppar där det behövs. Dricker av det källvatten som rinner genom mossan längsmed ravinväggarna. Ja, tills vi inser att vår kära ravin längre fram viker av österut igen, tillbaka till vulkansjön, som vi lämnat för närmre en halvtimma sedan.
– Det här går inte, säger Henke och torkar svetten ur pannan. Jag är rädd för att vi måste klättra uppför väggen här. Stigen går ju strax bakom den.
Jag tittar upp på den över femtio meter höga ravinväggen som tornar upp sig ovanför mig.
– Du skämtar! frustar jag och vet att det inte fanns någon annan utväg. Inte om en massa tid ska slösas bort och det blir övernattning under bar himmel bland okänt djurliv.
– Det var du som ville ta genvägar från första början, säger Henke trött. Här har du din genväg. ”Jag lovar att det är den rätta vägen”, eller hur var det du sa?
Jag plirar upp mot den för mig ouppnåeliga kanten. Tittar på sträckan dit upp. Den pryds enbart av tjock mossa, ljung och ett fåtal mindre trädliknande buskar. Det kommer att bli tufft. Jag tar ändå ett djupt andetag och påbörjar klättringen.

Till en början går det finfint, men efter ett tag börjar avståndet till den stenfyllda ravinbottnen nedanför göra sig påmind. Svetten lackar i pannan och över överläppen. Kan inte torka bort det. Har fullt sjå med att greppa efter ljungplantorna.
– Hur går det? Henke är precis bakom mig. Vad du än gör, förlita dig inte helt på ljungen. Deras rötter sitter inte så starkt som man kan tro.
Jag sväljer och blundar hårt. Plötsligt strålar höjdskräcken genom mina knän.
– Det är svårt att komma längre här… viskar jag och känner knäna darra.
– Stanna där så klättrar jag åt sidan. Tror vi måste satsa mer på att klättra vågrätt nu.
Jag får mossa i ögonen under tiden jag hör honom prassla till höger om mig. Jag förbannar min envishet och önskar att jag kunde spola tillbaka tiden en timme.
– Okej följ efter mig.
Med stela rörelser greppar jag krampaktigt i varje liten planta jag kan få tag på, väl medveten om gapet under mig. När vi kommit så långt till höger det går är vi tvungna att sicksacka uppåt till vänster igen. Jag klättrar före honom tills det verkligen tar stopp.

– Du står på min fot! säger jag panikslaget. Varför har du så bråttom?!
– Å förlåt. Han gör ett tafatt försök att flytta på sig.
– Nej du står fortfarande på min fot. Jag sväljer hårt, tittar upp i himlen och ber tyst för mig själv. Känner att jag vill panikvråla ut allt det adrenalin som håller på att knäcka mina stackars knän. Jag glider. Får inget fäste för fötterna. ”Förlita dig inte helt på ljungen”, ekar det i mitt huvud och jag byter grepp till en skör och okänd liten buske.
Jag tittar på Henke där han hänger likadant bredvid mig. Det bedårande landskapet bakom, och ja nedanför, honom. Grus faller ner i hans svettiga panna. Fastnar i roliga mönster. Min panik återspeglas för två sekunder i hans ansikte innan han brister ut i ett gapskratt. Jag är så rädd att jag följer hans sätt att bearbeta det hela.
Där hänger vi på en brant, långt från civilisationen, skymda från de leder där andra människor är kloka nog att gå, med våra händer ingrävda i mossan och skrattar oss hesa. Två barndomsvänner, ett felsteg eller en skör växt ifrån en säker kraschlandning mot blocken där nere… och vi kan inte sluta skratta. Är rädd att all ork ska försvinna ut i skrattsalvorna och ändå… kan jag inte sluta.

– Nej fan, kvider jag då jag känner paniken över att sakta åter börja glida och trampa luft. Herregud Henke jag dör, nu jävlar faller jag… hjälp!
– Här kliv på min hand!
Jag gör som han säger och tänker först efteråt att vi båda hade kunnat rasa ner där. Han börjar åter röra sig i höger sidled och ber mig göra detsamma.
Just då drabbas jag av den värsta paniken någonsin. Hur många gånger har jag inte drömt att jag faller, precis då sömnen tagit mig? Från en byggarbetsplats, en lastkaj eller från något så litet som en trottoarkant? Kommer jag nu i vaket tillstånd få uppleva hur det verkligen känns? Kommer landningen att kännas som ett avslutande kras? Det kras som man i drömmarna så skonsamt är befriad ifrån?
Jag känner gråten svida i halsen och någonstans mellan tårarna hör jag Henke säga att jag ska röra mig mot det lilla klipputsprånget till höger. För att vara helt ärlig ser det inte bättre ut än att någon klistrat fast en ganska stor mossklump på väggen. På den växer ett litet skört träd. Henke klättrar neråt och följer mig, stannar och låter mig kliva på hans händer efter att ha sagt åt mig att kliva upp på mossklumpen. Jag litar blint på honom och att utsprånget ska hålla för det. Har inget val. Kan inte välja så många andra vägar då krönet av väggen, som närmar sig markant, lutar fyrtiofem grader utåt. Det är omöjligt för en icke van bergsklättrare att ta sig upp över den och jag är precis just en sådan.


När jag klättrar upp på den lilla mossklädda platån lutar jag ryggen mot bergväggen och gräver krampaktigt in händerna i mossan. Har nu inget fast att hålla mig i och dinglar fritt med fötterna mot den gapande ravinen som bara tycks invänta rätt ögonblick att sluka mig. När jag inser att Henke är på väg upp på samma utsprång blundar jag bara. Vågar inte protestera, utan hoppas bara på att han vet vad han gör. Skakigt sätter han ner sina fötter mellan mina krampaktigt utspridda kroppsdelar och fortsätter upp i det lilla buskträdet. Det knakar i det stackars grenverket och hela trädet börjar svikta. Jag blundar ännu hårdare och väser med hjärtat nära struphuvudet att han gärna får kliva på mig i stället, om det skulle behövas.

Det knakar och knäcker. Henke stönar. Jag ser hans ben i den fria luften ovanför mig. Mitt liv pulserar framför mig i mina tungt hoppressade ögon. Henke är med från det att vi var runt två år. Är detta de sista sekunderna av våra liv nu? Är det detta som kallas att livet passerar i revy? Hur kommer det att kännas att störta ner i avgrunden? Hur många ben kommer att knäckas på vägen? Kommer jag att vara vid medvetande då jag väl når botten? Kommer det att göra ont? Eller kommer döden att komma som en befrielse? Kan man överleva ett sådant fall? Jag kisar ner och inser att svaret på sista frågan definitivt är nekande.

Henkes fötter försvinner ovanför mig och jag sluter åter ögonen hårt. Biter ihop mina tänder så hårt att käkarna knakar. Svetten pulserar ur armhålorna och rinner längsmed ryggen.
Så hörs Henkes svaga röst ovanför mitt huvud.
– Okej…
– Vaddå okej?! vrålar jag ut i landskapet så att det ekar mellan väggarna längre bort i ravindalen. Har du kommit upp?!
– Ja…
Jag tackar ett högre väsen och inser med ens att jag måste ta mig upp samma väg.
– Ska bara hitta något att hålla i så jag kan dra upp dig…
Det är utan tvekan de längsta sekunderna i mitt liv. Tror efter tusen tankar att han gett upp och gått därifrån, för att själv klara sig undan mörkrets klor, men så sticker hans hand fram över kanten. Ser bara halva, men det är också det enda jag ser. Vet med ens inte vart ravindalen, höjdskräcken och de skakiga knäna tagit vägen. Vet bara att de garanterat har ersatts av den starkaste vilja och målmedvetenhet jag någonsin känt tidigare. Stupet existerar inte längre. Inte heller de milsvida berglandskap eller det faktum att Henke faktiskt kan slinta och tappa mig. Eller att han också kan ramla ner. Jag reser mig upp och ser solen. Tittar in i den. Låter den värma min panna och trycker hårt Henkes hand.

Jag hänger. Femtio meter över stenbumlingarna där nere. Alldeles fritt. Och inget händer.
Henke tar stöd med fötterna och säger ansträngt och avlägset, antagligen med munnen nära marken, att jag ska ändra grepp och haka tag i hans arm i stället.
För en millisekund håller jag på att kissa på mig, men så gör jag åter som han säger och efter det går allt snabbt. Ena stunden hänger jag med ryggen mot stupet, men sedan får Henkes fria hand tag i min ena arm och sliter upp mig. Han ramlar handlöst bakåt mot marken och jag faller över honom. Så ligger vi, mage mot mage och med våra hjärtan dundrande öronbedövande i en hektisk överlevnadsrytm. Svetten flödar i solens sena eftermiddagsföreställning och jag rullar ner på marken. Marken som är helt platt. Med ett litet hugg i magen förstår jag att han inte haft något att hålla i under tiden han drog upp mig. Men jag överger tanken lika snabbt som den kommit och rullar över på rygg. Vi tittar upp på den oceanblå himlen och brister åter ut i gapskratt. Vilken pers!
Skratten tystnar dock i samma stund som vi inser att vår stig går uppe på en ravinkant, åtskilliga liknande avgrunder bort…

The End.

För att få ett hum om hur enorma områden det rörde sig om. Den 50 meter djupa ravinen ser pytteliten ut på denna bild, som togs då vi klättrat ett bra tag till i vårt mål att nå byn… Äventyr när det är som bäst!
Text och bild: Annika Blomstrand
(Grön Ravin är en av novellerna ur min samling ”Färgfragment – delar ur liv”, som kommer att ploppa upp här då och då).


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fler artiklar i kategegorin "I livet":
1var

Vårens förundran

I livet, Relaterat till Thomas - 4 april, 2016, kl 05:15

Våren står för dörren och tecknen är tydliga. Flyttfåglarnas sång ljuder åter omkring. Uteserveringarna poppar upp som svampar om hösten och pollenprognosen blir plötsligt intressant. Tydliga vårtecken i min värld. En annan iakttagelse kan till viss del liknas med flyttfåglarna, och jag tror att du kommer känna igen dig. Skillnaden… Läs mer


nytt

Vår, nytt ljus, nytt hopp, nystart!

I livet - 4 april, 2016, kl 09:37

Det som brukar rädda mig genom vintern när träden är kala, gräsmattan brun och jag själv alabastervit är min inomhusdjungel av grönt. I mina fönster trängs och bildas en slags pelargonridå mot omvärlden. Jag är dem evigt tacksamma och därför ska de få en nystart! Jag är en sån där… Läs mer


valentine

Alla Hjärtans Dag, en hjärtesak.

I livet - 2 februari, 2016, kl 11:38

Blir lite förbryllad när jag hör hur människor resonerar kring Alla Hjärtans Dag. Allt jag hör när jag frågar runt är att just den dagen (14 februari) är vigd för butiker och att de är de enda som tjänar på att vi firar och uppvaktar varandra. Affärernas lock och pock suger musten ur… Läs mer


11111alla-680x453

Alla hjärtans dag, du är bara bitter.

I livet, Therese mc Donald - 2 februari, 2016, kl 15:12

Snart är det Alla hjärtans dag, kärlekens dag och Amors speciella tillfälle att vara coolaste killen på skolgården. Februari inhyser ett dedikerat tillfälle att öppna sprickan i hjärtat och plocka fram smörsliska kärlekssånger och predika om evig kärlek. Som vanligt finns det en falang som högljutt skriker att detta tillfälle… Läs mer


booksale1

Kulturkrönikan: Bokreans uppgång, fall och pånyttfödelse

I livet - 2 februari, 2016, kl 00:28

Bokrean har prisats, bespottats och diskuterats i all oändlighet. Gazets Emma Kreü reflekterar över en utveckling som har skett under de senaste åren. Den stora Bokrean som startar i februari varje år är lite som julafton för alla bokälskare, eller har i alla fall varit det tidigare. Nu för tiden… Läs mer


IMG_6411

Strunta i alla hjärtans dag

I livet, Relaterat till Thomas - 1 januari, 2016, kl 21:22

Snart står den för dörren. Överallt omkring mig börjar påminnelserna synas.  Rosa toner, blommor och chokladreklam ökar successivt om än försiktigt. Versala ord i kursiv stil snirklar sig lockande och försöker fläka ut sig och vara tilltalande. Jag skyndar förbi och då slår det mig. Plötsligt händer det. En dag… Läs mer


P1060106

Välj ditt bästa jag

I livet - 1 januari, 2016, kl 22:05

Motivationen som bortblåst när nya året kommer? Bestäm dig före hur du vill må efter! Hårt arbete mot bättre hälsa eller kanske till och med beach 2016 kan gå förlorat om inte DU bestämmer dig för annat! Det är lätt att etablera goda vanor när vardagen har sina rutiner, jobb, skola,… Läs mer


hemvandar

En juldagsberättelse

I livet, Relaterat till Thomas - 12 december, 2015, kl 19:39

Det droppar från taken och vi hoppar mellan vattenpölarna för att försöka undvika vätan. Det är den 25 december 2011 och snön tynar bort. Sakta. Det är plusgrader och en total kontrast mot föregående år då jag upplevde den kallaste juldagen i mannaminne. Eller i mitt minne. Liksom den juldagen,… Läs mer


Mutter mit Kindern am Esstisch, ein Pony, ein Weihnachtsbaum

Jul, jul – skrämmande jul!!

I livet, Therese mc Donald - 12 december, 2015, kl 04:13

Jul, jul strålande jul är en mycket berömd strof ur en astråkig låt. Den kanske inte är rockigast eller fräckast men den skönjer allt som vi skall sträva efter att nå, nämligen en lysande jul. Den får mig likväl att reflektera över att det faktiskt snart är jul och allt vad det medför –… Läs mer


tvasamhetstaget

Tvåsamhetståget

I livet, Relaterat till Thomas - 11 november, 2015, kl 00:35

Vem har inte kastat sig handlöst förälskad in i en relation? Den underbara känslan att vara upp över öronen betuttad är det få saker som slår. Att känna att en annan person gör än till en bättre människa. Det är så enkelt att låta sig fyllas av det helt och… Läs mer


ESTELLEBANNER parmesan_bild-300x300

© Copyright 2009-2011, AnnonseraRSSPressbilder, Kontakt: info@gazet.se