Helena (54 år) och Peter (57 år) driver ett lantbruk i närheten av Katrineholm sedan 29 år tillbaka, Sörgölet. De sköter ca 80 ha mark och ca 200 nötkreatur, mjölk- och köttdjur blandat. Detta innebär ett tungt och hårt liv men också en härlig frihet. Vi har för längesedan konstaterat att detta inte kan kallas ett jobb utan mera en livsstil. Helena och Peter är mina närmaste grannar på landet.  Så här kan en vanlig dag se ut i Helenas liv;

Kl 05.15, alla dagar i veckan, är det dags att gå upp. Blicka ut över nejden och hasa sig ned till köket för att börja förbereda morgonfikat, som så här dags består av kaffe och macka.

Kl 06.00 väntar korna i ladugården på att bli mjölkade, kalvarna ska utfodras precis som övriga djuren som är hemma i ladugården. Sedan ska det skrapas ”skitrent” i båsen.

Kl 09.00 är det dags att gå tillbaka till köket för en stadigare frukost och en välförtjänt paus i arbetet.

Kl 10.00  tillbaka till djuren och kolla av amko- och ungdjursstallet, strö liggplatserna och checka av så att allt står rätt till. Tittar också till hönsen och ser om det kommit ut några riktigt goda ägg.

Kl 12.00 är det tid att börja fixa med lunchen. Helena lagar gärna rejäl husmanskost som är Peters favorittyp av mat. Under lunchtid stöts och blöts alla kommande projekt och planeras. Hushållsarbete, som tvätt och annat, ska också hinnas med.

Kl 14.00 samma visa som under förmiddagen det vill säga mata djuren i ladugården, mjölka samt checka av läget.

När detta är klart väntar bestyren kring och intagandet av kvällsmaten.

Den tidiga vårkvällen brukar ägnas åt att gödsla och laga staket runt gärden och hagar.

Helena är noga med att notera minst ett ”guldkorn” om dagen. Det kan t ex vara svalan som anlänt, en blomma som slagit ut, en doft, en teckning som barnbarn presenterar eller att inget har varit trasigt under dagens inspektion.

Vikarierande gårdshunden Zickan Karlsson stormtrivs på gården och särskilt med Helena. Zickan är smart nog att inse att det är Helena som bestämmer och att det gäller att hålla sig väl med henne!

Kollar kvällsnyheterna på TV.

Kl 22.00 cirka brukar det vara dags att försöka somna in för natten och stärka sig för kommande dag.

Nackdelarna med denna livsstil enligt Helena;

*Man bor på arbetet.

*Krånglar något måste det åtgärdas direkt, oavsett vilken dag det är.

*Man jobbar ”med” vädret.

*Dåligt med kollegor.

Fördelarna

*Man går till jobbet.

*Slipper sitta i köer med förseningar som följd.

*Massor med Frisk luft.

*Närhet till natur och djur.

När jag kommer ner till landet efter en längre tid i stan – gissa om jag bara ser fördelar! Behöver å andra sidan inte gå upp 05.15 varje dag.

Sen var det alltid finalen.

Alla drack mjölk.

Jag drack mjölk, mamma drack mjölk och fröken i skolan drack mjölk.

Det var inget konstigt.

Mjölken var en motvikt mot alla yuppies som förpestade 80-talets ganska god ekonomi och drog ner oss till marken igen om vi svävade bort med högre drömmar än att få fast anställning på ett etablerat två-skift.

Någonstans förändrades våra dryckesvanor när 90-talet svepte in och mjölken fick maka på sig till förmån för light saft och juice som färgade håret grönt då den var toppad med e-ämnen lika stora som Hawaii.

Så igår bestämde jag mig för att damma av mina gamla mjölkvanor och köra en favorit i repris, en hederlig frukost som hängt med och överlevt otaliga trender – cornflakes, sylt och kall mjölk.

Mums.

När jag förberedde så hörde jag min mammas ord i bakhuvudet. Det var en mening som gick på repeat men jag hörde inte orden. Det var blurriga meningar med mammas förmanade toner men jag hörde inga ord. Två timmar senare och två sköna tallrikar med min favorit frukost så blev min mammas ord betydligt klarare. Tydlighet var verkligen ordet. De blev smärtsamt riktiga.

Som ett mantra förstod och hörde jag hennes trummande stämma.

Så tydligt, så simpelt.

”Therese, ta det försiktigt med mjölken, du är lite känslig mot laktos”

And the rest is history.

Dessa hjältinnor öppnade en hel värld med feminismen genom att kasta behån, rösta på vänstern och behålla sitt efternamn som gifta. Med blotta ögat ser jag hur andhämtningen går upp och deras kinder blir varma när de minns tillbaka till rostiga folkabussar och palestinasjalar.

Det var nästan som lägereldarna och sagornas värld.

Kvinnokampen tog sitt avstamp på 70-talet och behån blev ersatt av batikblusar och Commerce utan filter. Den enskilda kärleksakten med släckt lampa blev nu en allmän beskådan och det producerades 70-talist-ungar på varje fest och det billiga vinet Kir klunkades av giriga munnar bakom en ridå av lotusparfym och cigarettrök.

För våra mammor var detta frigörelse. Att få springa med tuttarna i vädret och åka på fester med barnen fastsurrade i rangliga barnstolar eller varför inte fritt rullande i bakrutan på en Volvo Amazon.

Personligen tycker jag att det är en smula konstigt.

I mitt tycke så skulle nog behån suttit på och ansträngningen legat på att fixa delad föräldraledighet.  En riktig jämställdhetsfråga med en subtil botten. Kanske kunde de också när de väl var i farten lärt sina män att laga mat, stryka jul gardiner och vabba. Eller varför inte börjat med en lönebalans som med Sveriges takt och utveckling dagens flickor kunnat skördat frukten av. Slopat det dolda förtryck som ligger i de flesta äktenskap om man räknar från 70-talet och bakåt.  Jodå, så är det. Egentligen är vi inte mer jämställda här i Sverige än vad de är i en förort i Ukraina. Med dåtiden i fokus så finns det en del att prata om. De där riktigt stora skalperna skördades nog inte under det årtiondet då ALLA såg på ”Fönster mot tv-världen” eller “Barnjournalen”. Men kanske såddes tanken på framtida trender så som pepparkakor med mögel ost och ungs kassler med ananasringar. Fräsigt? Nja. Utvecklande? Nej. Så jag vidhåller - behån kunde nog suttit på så att fokus istället riktats mot förbättring av maffiga sakfrågor och slagfärdiga lagändringar. Det enda som egentligen skedde och som vi direkt kan peka finger på var att tuttarna blev sönderammade tax öron och denna modestil mixades med vinröda plyschmorgonrockar och papiljotter på pinne.

Är verkligen ledsen – men det håller inte ända fram.

Inte den här gången.

Men gulligt är det. Nästan näpet.

Nu tar vi över, era luttrade 70-talister, är det ok?

Tydliga vårtecken i min värld.

En annan iakttagelse kan till viss del liknas med flyttfåglarna, och jag tror att du kommer känna igen dig. Skillnaden är att detta fenomen finns omkring oss hela tiden, vare sig vi vill det eller inte. Det är ett säkert och påtagligt vårtecken. Alltid närvarande men vid den här tiden på året blommar det ut och blir synligt. Precis överallt.

Du vet precis vad jag tänker på.

Jag tror du förstått vad jag tänker på.

Nyförälskade par.

Det slår aldrig fel. Lika säkert som att pollen däckar delar av befolkningen, lika säkert är det att nyförälskade par plötsligt gör entré omkring oss. De är överallt. Hånglande. Älskande och förtrollande i varandra. Dom liksom flanerar obekymrat längs gator och torg. Upptar parkbänkar, uteserveringar och övrigt offentligt rum. Strör kärlek för varandra omkring sig.

För upptagna för att lägga märke till naturens prakt omkring.

Mitt i förälskelsen.

Förundrad och förblindad av den finaste av känslor.

I våras stod jag själv utanför och kastade avundsjuka blickar mot de förälskade.

Jag missunnande inte någon kärlek och förälskelse. Absolut inte. Kanske för ett ögonblick men alla förtjänar att få känna den känslan. När våren nu står dörren minns jag fjolåret. Känslan och blickarna jag gav. Skillnaden i vår är det är jag som blir iakttagen.

Den ibland avundsjuka irritationen mot ömheten jag visar mot min flickvän. Kyssen på tunnelbanan när vi skiljs åt. Vårt obehindrade och bekymmerslösa flanerande och sättet vi intar det offentliga rummet med omtanke.

Leende tittar jag tillbaka. Minns och gläds åt förändringen. För första gången på väldigt länge. Kanske någonsin, har jag landat och hittat rätt. Träffat någon som utmanar mig och gör mig till en bättre människa.

Det är något jag gärna möter våren med.

När Minna Levin läste på universitetet fick hon ta del av ett stipendium för att skriva sin uppsats i ett utvecklingsland och eftersom hennes föräldrar tidigare hade bott i El Salvador och hon hade varit där och besökt dem så kändes det som ett naturligt val att åka tillbaka dit. Hennes fokus i undersökningen låg på våldshantering och då El Salvador, trots ca 20 år av fred efter inbördeskriget, har en av världens högsta siffror när det mord per capita och våldshandlingar är oerhört vanliga, så passade landet väldigt bra in på hennes studie. Under 2008 tillbringade hon två månader med att intervjua lärare på statliga skolor i utsatta områden om hur de hanterar våldsamma situationer i deras verksamhet och reste runt mycket och träffade människor ur olika samhällsklasser. Hon lärde känna den salvadoranska kulturen väldigt väl och upptäckte saker, förutom våldet, som hon inte tyckte speciellt bra om.
-Något jag slogs av, och som gjorde mig väldigt nedstämd, var den brist på läsvana som mötte mig på alla dessa nivåer. Ren analfabetism är ovanligt, men läser gör man ändå inte. Du ser aldrig någon läsa en bok på bussen, till exempel. Och då menar jag verkligen aldrig! Läsning ses som något jobbigt, tråkigt och meningslöst. Detta är ett allvarligt problem, eftersom vi vet hur viktigt läsvana är för både lärande i stort och för den demokratiska utvecklingen i ett land. Dessutom är det en njutningsfull syssla, något alla vi bokälskare vet!

Under sin resa runt bland de olika skolorna så kom Minna en dag till en skola ute på landsbygden som hade ett litet minibibliotek ute på skolgården och hon satte sig och väntade på rasten för att kunna se hur barnen i skolan hanterade sin tillgång till böckerna. När det ringde ut för rast så strömmade barnen ut och gick direkt till biblioteket.
-Jag blev nästan tårögd då en hel grupp flickor och pojkar direkt sprang fram och började bläddra och läsa i böckerna! Jag knäppte några bilder och tänkte att, ”en dag borde någon starta ett litteraturprojekt här i El Salvador!”. När jag återvände till stan och berättade för mina salvadoranska vänner och nära och kära hemma i Sverige om min upplevelse, så sa någon: ”När börjar vi?” Alla tyckte idén var så bra och undrade genast hur de kunde hjälpa till. Då föddes insikten hos mig om att om att den där ”någon” borde vara jag! Och rätta tillfället var inte någon gång i framtiden, utan nu!

När Minna väl hade beslutat sig för att starta upp projektet gick det fort. I och med att hon hade gjort många bekantskaper nere i El Salvador och lärt känna både lärare och en rad nyckelpersoner inom kommunen så hade hon inga problem att starta upp projektet när hon återvände till landet 2009 och 2010. De personer hon hade kontakt med hade alla insikt i problematiken bristen på läsvana skapade, vilket gjorde att hon inte behövde kämpa med att övertyga dem om vikten av projektet. Hon kom även fort i kontakt med en rad unga människor som ville vara med och driva det framåt, och i dag är det just den kärntruppen som leder utvecklingen på plats. Svårare var det att få ihop pengar till att starta upp verksamheten, men då det fanns många i Sverige (och i resten av världen) som var intresserade av att bli medlemmar så fanns det ett initialt starkt stöd till organisationen.
- Vi visade hur mycket man kan göra med väldigt små medel, men detta krävde förstås en hel del pengar ur våra egna fickor och hundratals timmar av ideellt arbete, men för en nystartad organisation är det viktigaste att bygga upp ett förtroende.

För Minna uppstod även ett nytt problem, då det efter fem månaders hårt arbete med att starta upp projektet var dags för henne att åka hem till Sverige och hon skulle lämna över till sina lokala samarbetspartners, även de ideellt arbetande studenter. Dels hade de själva problem med att klara sina ekonomiska situationer och kunna frigöra 10-15 timmar i veckan för att satsa i projektet, dels blev de starka maktstrukturerna i det salvadoreanska samhället betydligt tydligare så fort Minna hade lämnat landet. Minna beskriver situationen;
-För mig var det aldrig några problem att få till möten med olika inflytelserika personer och att få stöd från både höger och vänster. För en vanlig salvadoran är detta mycket svårt. En så enkel sak som att låna en lokal blir plötsligt krångligt. Personliga relationer är det som måste till. Det kändes därför viktigt att åka tillbaka även förra året för att återknyta kontakten med alla inblandade.
Dock menar Minna att det faktum att organisationen är svensk ger den många fördelar, då Sverige har ett oerhört gott rykte i El Salvador och allt stöd är mycket uppskattat. Men hon är medveten om att det gör det extra viktigt att Schools for the Future förvaltar förtroendet som de har fått och visar att de är seriösa i sitt arbete.

Organisationen har ambitionen att projektet skall kunna växa och inkludera fler skolor i El Salvador till att i slutändan finnas på alla skolor i landet. Målet är att metodologin skall integreras i lärarutbildningen och på så sätt bli officiellt godkänd. Dock poänterar Minna att även om det är viktigt att ha långsiktiga mål så måste en mindre organisation med ytterst begränsade medel, dessutom beroende av ideelt arbete, först och främst fokusera på att få det dagliga arbetet att fungera. Minna berättar om hur situationen för flera av de engagerade på plats ser ut;
-En av våra mest engagerade medarbetare är Luis, som är student och den yngste av elva syskon. Hans föräldrar är analfabeter och han är den förste att gå en riktig universitetsutbildning. Alla hans syskon arbetar för att kunna bidra till familjens ansträngda ekonomi, något Luis inte kan så länge han studerar. Förra året gick hans far bort, och med honom en liten men viktig pension. Luis mamma är mycket sjuk i diabetes och även flera av syskonen har allvarliga hälsoproblem. Vård och medicin är extremt dyrt i El Salvador, och dessutom av låg kvalitet för fattiga människor. Tänk dig in i Luis situation; Om han tog ett heltidsarbete nu skulle hans familj kunna leva ett drägligare liv, han skulle kunna bidra till att köpa medicin och ordentligt med mat. När man lever på marginalen måste man förhålla sig till nuet oavsett vilka framtidsplaner man har.
Luis är en av de absolut viktigaste medarbetarna i projektet och om han väljer att avsluta sitt ideella arbete så är risken stor att det slutar växa, eller i värsta fall självdör.

För att förhindra den här utvecklingen och kunna behålla sina medarbetare samt underlätta för dem att kunna bidra med sin tid så har organisationen fattat beslutet att i så stor utsträckning som möjligt ge sina medarbetare en mindre ekonomisk ersättning i form av stipendier. Utan det ekonomiska stödet kommer Luis, och även andra nyckelpersoner, förr eller senare att bli tvugna att avbryta sina studier och söka arbeten, vilket dels kommer att förhindra dem att delta i projektet, dels förändra deras framtidsutsikter. Planen är att utöka stipendierna såpass mycket att studenterna kan försörja sig på dem och genom det får tid över att fokusera på sina studier och organisationen, istället för att söka alternativa inkomster för att överleva. Minna menar att detta är den enda möjligheten till att kunna planera för en framtida utveckling.
-Medarbetarna är nyckeln till detta, och så länge vi inte kan möjliggöra för dem att fortsätta arbeta med oss så kommer projektet stanna på samma nivå och till slut försvinna. Vi gör allt vi kan för att förhindra att det ska hända.

Att driva en organisation från andra del av världen är dock en utmaning och Minna erkänner att det ibland är komplicerat då hon har sitt jobb, familj och vänner i Sverige, och lever i en helt annan verklighet än den som råder i El Salvador. Ibland räcker inte tiden till och ibland är inte orken på topp, vilket kan ge dåligt samvete då allt hon skulle vilja hinna med inte alltid blir gjort. Själva kommunikationen kan också vara ett problem i ett land som inte har samma möjligheter som finns i Sverige.
-De har inte hundra procent uppkoppling i El Salvador som vi har här hemma och de har heller inte samma vana att föra protokoll, sammanställa dokument och så vidare. Dessutom gör deras livssituation att de har svårt att träffas och planera mer än absolut nödvändigt. Att ta sig några mil med buss kan ta timmar där.

Minna tror att anledningen till att det fungerar så bra som det faktiskt gör beror mycket på att de som arbetar med projektet har en personlig relation med varandra och med Minna. Det har vuxit fram en nära gemenskap som gör att de inte bara är medarbetare utan även lojala vänner som litar på varandra och de håller sig uppdaterade kring vad som händer i de andras liv. Samma gemenskap finns även bland de svenska medlemmarna, vilket underlättar oerhört i en mindre organisation. Dock är det viktigt för organisationen att fortsätta växa och darför arbetar de mycket med att attrahera nya medlemmar, då de ser en styrka i att regelbundet få in nya influenser och fortsätta att växa.

Och deras arbete har uppmärksammats, i november 2011 fick Schools for the Future ta emot utmärkelsen ”Amigo de El Salvador” av det salvadoranska utrikesdepartementet och Utrikesministern, som för tillfället var i Stockholm, överlämnade personligen priset. Organisationen ser det som en fantastisk ära och är mycket stolta över att deras arbete har uppmärksammats på på ett sådant sätt. Dock anser Minna att det är svårt att att veta exakt vad det kommer att innebära för organisationens framtid, då det beror mycket på hur de väljer att använda det, men är väldigt glad att det gav alla medarbetarna en energikick och ett erkännande till alla som har varit engagerade på olika sätt.
-Teamet i El Salvador blev eld och lågor då de fick veta, och jag tror det ökade deras motivation enormt under en ganska tung period. Sådana här diplom och utmärkelser har en mycket större tyngd i ett land som El Salvador än det har här. Det kan öppna många dörrar. Samtidigt måste man vara försiktig, eftersom El Salvador är så oerhört politiskt polariserat. Vi jobbar ständigt på att samarbeta brett och inte få någon politisk stämpel på oss. Då kan dörrarna stängas istället. Samtidigt får man inte bli för rädd för att ta ställning i olika frågor, för då blir man helt tandlös som organisation.

För framtiden har Schools for the Future valt att satsa på en plan som tagits fram av det salvadoranska teamet som bland annat innebär att de skall satsa på en lokal deltidsanställd koordinatör som kommer att vara med året ut. Tanken är att det kommer att bidra till projektets viktigaste steg framåt hittills och genom den nya tjänsten hoppas de på att kunna utveckla den långsiktiga planeringen med strategier för att samla in pengar, marknadsföra sig och kunna rektytera på plats. Dock förutsätter det att det kommer in tillräckligt med pengar under året, så att tjänsten kan bibehållas. Minna är positiv till framtiden och har höga förväntningar på den utveckling som hon hoppas kommer att komma. Inom två år vill hon och styrelsen att deras metodik skall ha nått fler än de tre skolor som använder dem i dagsläget och att den nu nystartade tjänsten som lokal koordinatör skall ha blivit fast och bidragit till att de har fått en änu större förankring i det salvadoranska samhället. De planerar även att utveckla system liknande mikrolånssystemet för deltagarnas familjer, ha startat ett fungerande mentorsprogram för tidigare deltagare och genomföra utbytesresor mellan lärare i Sverige och El Salvador. De har även många planer för Sverige och hoppas att de under året skall kunna återuppta sina föreläsnignar på skolor då intresset är stor och efterfrågan hög.
-Barn och ungdomar blir otroligt berörda och engagerade av att lära sig om situationen i El Salvador och vad vi gör där. En gymnasieklass i Stockholm började direkt samla in pengar genom att framföra julsånger och engagerade på så sätt både lärare, elever och sina familjer. Om man lyckas nå ungdomar på rätt sätt så kan de förflytta berg!

Vill du stödja Schools for the Future?
Så här går du till väga;
-Man kan bli stödmedlem för hela 2012 genom att sätta in 100 kr på PG 48 84 49-0 och ange namn och mejladress.
- Man kan även bli månadsgivare eller ge valfri summa som donation. Om man arbetar på ett företag kan man föreslå att företaget blir givare. Varje donerad krona går direkt till El Salvador och projektet där.
-Andra sätt att stödja oss är förstås att komma med idéer och bra kontakter. Kanske är du aktiv i en annan organisation som vill samarbeta med oss på något sätt?
- Mer information hittar du på www.schoolsforthefuture.org eller genom att mejla minna@schoolsforthefuture.org!
- Om du befinner dig i Stockholm den 25 April så kan du besöka det kvällsseminarium som föreningen anordnar, du hittar infomrationen på deras Facebooksida.

Snurrar filmjölken och försöker förstå. Varför känns min mage urholkad?
Vad käkade jag i går? Vanligtvis bör maten från gårdagen följa med en bit in på ny dag. Middagen skall ligga som ett galler och skydda.

JA, vad hände igår egentligen?

Jo, H kommer hem med en röd påse. Påsen bär ICA:s sigill vilket oftast innefattar mat. Lättsamt börjar hon packa upp och visar mig långa, mintgröna stavar som sitter samman med ett gummiband. Vid första anblicken tror jag att det är rasta hår som hon köpt men ser snart verkligheten. Sparris.

De åker i grytan.

Hon tar fram en mango. Hackar den. Fint.

Lite skinka och sedan några SMÅ tomater.

Detta blandas till någon form av sallad, sparrisen kokas och det tillreds en gul sås. Vet inte vad såsen heter men o ´boy vad hon vispar.

God blir den.

Allt läggs upp på ett stort fat och tallrikar plockas fram – i ett desperat försök tittar jag till höger och vänster på diskbänken. Mina ögon söker maten. Jag ser sparris.

Sparris och jag är det som gäller. Alltså man kan inte äta sparris och se på hockey?

Det är ungefär lika troligt som att det serveras bratwurst på symöten.

Jag säger inget.

Äter sparrisen och doppar efter instruktioner i såsen medan jag ihärdigt kastar in skinka i mitt glufsande gap. H ser ogillande på mig och visar mig på sparrisen. Rastahåret.

Jag tar en. H blir glad.

Vi håller på så där en stund tills middagen är klar. Ganska så snabbt går måltiden och när vi börjar lyfta bort våra tallrikar så gör magen volter. Magen är uppvärmd. Den vill ha varmrätt.

Magen får vatten och snus – till hockeyn. Detta välblandat med sparris, snabbvispad sås och skinkbitar. Vill inte vara bitter men känner inte annat än att både jag och magen blivit lurade.

Av gulgrönt rasta hår.

Nu fil. Fan, puffarna är slut också. Slät fil får det bli.

Kurr.

Kul.

Det är så enkelt att låta sig fyllas av det helt och fullt.

Men samtidigt som du kliver på tvåsamhetståget står dina närmaste vänner kvar på perrongen. De ser dig försvinna mot horisonten och ställer sig frågan. Kommer han tillbaka?

Hur lång tid dröjer det?

Vi tar det från början.

Vi hade nyligen en diskussion i min inre krets då en av i vår grupp nyligen gått in i en relation.  Självklart hade vi full förståelse att han försvann iväg. Upp över öronen kär och galen – det är så man gör. Och det gjorde han. Han hade träffat en fantastisk tjej och under en tid var han inte lika tillgänglig. Inte konstigt då den första tiden är viktig eftersom pusselbitarna läggs på plats och det visar sig snabbt om det håller eller inte.

Vi diskuterade hur länge det är okej att försvinna in i hennes värld. Hur länge är det okej att åka tvåsamhetståget utan att kliva av och säga hej? För vi behöver trots allt egen tid och ett eget liv också – eller hur?

Vi jämförde egna erfarenheter över några öl och kom fram till ett svar på hur länge det är okej att fokusera helt och fullt på relationsbyggandet.

Fyra till sex veckor.

Därefter skulle vi uppmärksamma honom och fråga när han skulle komma tillbaka. Det dröjde fem veckor. Efter snart ett halvår är de fortfarande tillsammans i en sund relation. Det kompletterar varandra på ett bra sätt och gör som jag ser det varandra till bättre människor. Vem vill inte ha det så?

Men det är så enkelt att glömma sina vänner i en relation.

Med själ och hjärta uppfylls man av den andra personen – så mycket att man ibland glömmer de som betyder något. Sina närmaste vänner.

Jag gjorde själv det misstaget. Ställde några av mina finaste åt sidan och levde någon annans liv. Ett misstag jag inte gör om.

Självklart ska man vara med den man tycker om. Det är inte det. Men det är i min mening osunt att bli så förblindad under en längre tid. Vi behöver alla ett eget liv och egen tid. Att bara leva genom någon annan bromsar utvecklingen till den du vill vara. Tro mig.

Det sunda i relationen är en delad tvåsamhet. Tillsammans men ändå isär. Att ha eget och delat liv. Egna och delade intressen. Egna och andras vänner. Drömmar, visioner och viljan att utvecklas.

Man möts någonstans på mitten.

Har du en gräns? Hur länge är det okej att låta sig förblindas och förringa sina vänner?

Jag är en sån där trädgårdsmästare som inte följer alla nedskrivna regler utan brukar gå på vad som känns rätt och det jag märker fungerar för mina krukväxter. Ibland älskar jag dem till döds. Denna vinter dog tre mindre pelargoner i en drunkningsolycka. Jag var hemskt nedstämd. Nej på vintern när solen är blygsam ska man självklart vattna mindre och inte ge någon näring. Vattnar vi och ger näring lurar vi växten att det är vår och att den ska börja växa. Då blir den lång, gänglig, ofta ljusgrön och böjer sig och kan gå av.  Men så här i tidig april eller till och med i mars är de dags att väcka dem.

Jag kommer framförallt ge en beskrivning för nybörjare på hur man tar hand om pelargoner men dessa ”regler” gäller många andra krukväxter också. En välmående pelargon växer ständigt både över och under jord. Därför kan det vara en god ide att den en större kruka.

Knacka krukan mot en hård yta lite försiktigt för att få växtens rot, som kan sitta som berget, ska lossna lättare. Har krukan ett hål i botten kan du sticka in ett finger och putta upp den. Har växten en brun, lite grövre stam kan du utan att skada den försiktigt dra upp plantan. Om du inte har tillgång till ett växthus så använd dig av förslagsvis en stor bricka. Annars får du jord överallt och du får rensa ogräs mellan golvplanken hela sommaren som jag.

När växten ligger där blottad kan du kontrollera att den inte har fått en rotsnurra. En rotsnurra får en del växter som stått i en och samma kruka väldigt länge och fått det trångt om fötterna så att säga. En rotsnurra är svår att bli av med. Vissa säger att man måste klippa av den och hoppas på att rötterna återhämtar sig. Pelargoner är inte så fisförnäma utan bruka klara sig. Försök att så varsamt som möjligt skaka ur den gamla jorden. Ibland är det bara en stor klump och då kan man om det inte känns för grymt bända isär den, men inte hela vägen upp!

Använd dig av en större kruka än den växten stått i. Förslagsvis en kruka som är 5-10 cm större i diameter. Rengör alltid den nya krukan innan du planterar. Det kan finnas gammal jord och olika sjukdomar som gömmer sig i den. Jag är inte så förtjust i plast och brukar plantera direkt i ytterkrukan men då måsta man tänka på att använda lecakulor. Helst ska krukan ha ett hål i botten. Lecakulor kan man lägga i botten av krukan eller blanda upp i jorden. Dessa ger jorden och växten luft och dränering så att den inte drunknar eller kvävs. Om krukan har ett stort hål kan man lägga bitar av gamla trasiga lerkrukor över detta.

Eftersom jag är trädgårdsmästare med inriktning på ekologi använder jag mig av ekologisk jord, även till växter jag inte ska äta. Hasselfors har en KRAV-märkt, naturgödslad blomjord som de säljer i 18-liters påsar, läs mer… Jag tycker att den är riktigt bra.

När du fyllt på botten av krukan med lecakulor eller jord med lecakulor i sätter du i plantan. Sen fyller du på med jord på sidorna. Det är viktigt att jordytan blir på samma nivå som växten är van vid. Om plantan kommit för långt ner under jorden kan du dra lite i den så att den kommer upp till rätt nivå. Eftersom det är viktigt att ge rötterna syre så ska man helst inte trycka för hårt i jorden. När vi vattnar packas den ändå. Fyll inte på med jord hela vägen upp till krukans kant. Det blir så besvärligt när man vattnar och det rinner över.

För att kunna titta ut ur fönstret och för att få vackra buskiga pelargoner bör man även beskära dem. Detta moment kan även utföras före omplanteringen. Har du en lång gänglig växt kan detta kanske vara att föredra. En pelargon överlever oftast även att bli rätt hårt beskuren men det är viktigt att vi lämnar blad kvar så att fotosyntesen kan nära plantan. Jag brukar använda min sekatör men har man inte en sådan kan man använda en vass sax. En slö sax lämnar inte fina snittytor och kan skada växten. Beskär strax över ett blad, helst ett bladpar. Leta efter blad som har ett ”miniblad” i klykan mellan bladet och stammen. När du beskär signalerar du till växten att den ska börja växa och då utvecklas detta mindre blad och du får en buskig och fin planta.

Av det växtmaterial du tagit bort kan du nu göra sticklingar och på så sätt växer familjen! När du planterat om växten och beskurit den är det dags att vattna. Tänk på att den nya jorden är helt torr och därför behöver växten mer vatten än när du normalt sett vattnar. Men dränk den inte! På våren och sommaren när växten är som mest aktiv så ger jag den Bio Bact, en KRAV-märkt växtnäring från Nelson’s Garden, läs mer… Den luktar som suspekt rostad lök och man blandar den direkt i vattenkannan precis som vanligt.

För att skämma bort växten lite extra och för att bli av med allt damm och smuts som fastnar på bladen brukar jag till sista duscha den med en sprayflaska med ljummet vatten. Tänkt på att växter inte tycker om kallt vatten. Inte att få på bladen och inte heller i jorden.

Nu är det bara att vänta på blommorna. På sommaren när det är minst sju grader på natten flyttar jag ut mina pelargoner på balkongen. Där ute i väder och vind blir de av med eventuella sjukdomar som till exempel sorgmyggor som lever i jorden. Problem kan uppstå när man tagit för många sticklingar och märker att man själv inte längre kommer ut för att sitta på balkongen på grund av trängsel. Eller den vinter då jag inte fick plats vid mitt köksbord för att växterna flyttat in från balkongen och invaderat köket. Jag hade en yta stor som en tallrik att tillgå men en tjusig djungel runt och över mig. Helt klart värt trängseln!

Av: Karin Andersson

Karin Andersson är nyutexaminerad trädgårdsmästare. Efter att rest världen runt i många år och arbetat som modell landade hon 2010 i Stockholm. Hon älskar allt som är grönt och brinner för miljöfrågor. Hon fascineras av tanken att det faktiskt går att odla även om man bor mitt i stan!

Varje dygn använder varje person i Sverige i genomsnitt cirka 160 liter vatten, fördelat på följande sätt:

• 10 liter för dryck och mat
• 30 liter för toalettspolning
• 30 liter för disk
• 20 liter för tvätt
• 60 liter för personlig hygien
• 10 liter för övrig användning

Det betyder att i min familj med 4 personer så gör vi av med 233 600 l vatten på ett år! Allt detta är beräknat på förbrukning av kranvatten i hushållen från svenskt vatten.

Vad kan vi göra för att hjälpa till att minska på vårat genomsnittliga vatten användande?

- Stäng av kranen när man borstar tänderna. Låt den inte rinna i onödan.

- Stäng av duschen i mellan schamponering och när man tvättar kroppen.

- Se till att inte ha droppande kranar. Byt då packning.

- Samla regnvatten för att vattna växterna.

Det finns säkert massa andra bra knep. Ge gärna förslag till hur vi alla lätt och enkelt kan göra i vår vardag för att hjälpas åt till att spara på vårat livsnödvändiga vatten.

Hur rent är vårt vatten i Sverige?

 Det finns olika studier som visar på att det finns rester av mediciner och olika kemikalier i vattnet i våra kranar hemma. Men det finns även studier som visar på att kvicksilver har minskat i våra svenska vattendrag. Det visar att det gör skillnad när stora företag till privatpersoner jobbar åt samma håll. Vi har lång väg att kvar och vi måste alla göra vad vi kan för att inte ställa till mer skada. Så tänk på vad ni handlar för tvättmedel, skurmedel och hud- och hårvårdsprodukter. Allt det sköljs ut i dricksvattnet som är så viktigt för allt levande. Även intag av mediciner, tänk på om ni verkligen behöver ta penicillin. Släng aldrig batterier eller energilampor i hushållssopor…. SOPSORTERA så mycket det går. Det finns massor vi kan göra som inte är jobbigt utan kul. För det är så himla underbart när vi kan få njuta av allt fint på denna runda goa kvinna som vi kallar Moder Jord. Vi sägs vara den intelligentaste varelsen på den här planeten, kanske är det dags att visa det.

Vill ni ha mera info om vårat vatten se: http://www.svensktvatten.se

Ni kan även besöka: http://www.naturskyddsforeningen.se

Vill ni handla giftfri hudvård så hittar ni det på vår hemsida: http://www.moonsun.se

KBT kan beskrivas i många ordalag, med fina ord, backas upp av rapporter och forskning – eller inte. Jag gillar KBT, det fungerar om det används på rätt sätt och i rätt tid och med människor som är motiverade att göra förändringar i livet. Jag brukar kalla det för Komma på Bättre Tankar!

Det kan vara väldigt dyrt om man söker i privat regi, det kan vara svårt att hitta någon terapeut överhuvudtaget och det kan dessutom vara svårt att hitta en terapeut som man känner förtroende för! Har du kanske tänkt på att du kan KBT:a dig själv?

Att köra en do-it-yourself variant på terapi är inte att rekommendera om det är svårare problem man brottas med, som ätstörningar, djupare depression och svårare ångesttillstånd. Däremot finns det hjälp att få över internet, kurser och behandlingar rakt in i vardagsrummet! Det är absolut inte att förringa din egen makt att klara av att göra livsviktiga förändringar för att du ska kunna få det liv du vill ha och förtjänar!

TANKEFÄLLOR?

Det vanligaste man stöter på när man pratar med människor som vill göra förändringar i livet är tankefällor. Tankefällor är ett slags logiska fel som gör att vi missuppfattar eller felbedömer situationer. De dyker upp lika vanemässigt som automatiskt. De leder till en reaktion som inte alltid är positiv eller ändamålsenlig. Genom att lära oss att känna igen tankefällor kan vi undvika dem.

Exempel på tankefällor:

Allt-eller-intet-tänkande – man uppfattar allt som inte är helt perfekt som misslyckat.

Förstoring och förminskning – Man förstorar det som är negativt och förminskar det som är positivt.

Selektivt tänkande – Man uppfattar endast det som bekräftar ens egna, negativa, tankar.

Tankeläsning – Man gissar vad någon tänker istället för att ta reda på hur det egentligen är.

Diskvalificering av det positiva – Man bortser från det som är positivt och räknar det inte.

Övergeneralisering – Man drar generella slutsatser om tillvaron utifrån enstaka händelser. Ett enda misslyckande tolkas som ett mönster som kommer att upprepas gång på gång.

Katrastroftänkande – Man förväntar sig ständigt att katastrofer kommer att inträffa

Känslotänkande – Man tror att de känslor man har är fakta.

Personalisering – Man tar på sig ansvaret för händelser som man inte kan påverka.

Förhastade slutsatser – Man drar slutsatser utifrån väldigt lite information.
Etikettering – Man ger sig själv en negativ stämpel.

Hur kan man då ta reda på vilka tankefällor man har? Oftast vet man redan att man vill förändra vissa beteenden, vissa vanor (ovanor?). Det första man ska göra då är att börja föra en liten dagbok över vad som händer inom sig när man utsätts för de situationerna.

Exempel;

Du vill börja tänka på vad du äter, därför blir du lika “chockad” varje gång du har stoppat i dig både en och två kakor från fikabordet trots att du inte ville ha, och ditt äpple ligger där på skrivbordet och flinar elakt.

Hur blev det så… Gå tillbaka och fundera på vilka tankar som kommer när du står och väljer mellan äpplet och kakan.

Sötsug? Jag är väl värd en kaka som är så duktig? Jag måste ha en kaka för jag orkar inte eftermiddagen annars? Om jag stoppar dem i servetten så ingen ser så räknas det inte? Jag klarar ju ändå inte gå ner i vikt så jag kan lika gärna välja kakan!

Tänkte du något speciellt över huvudtaget eller gick det av ren vana i bara farten?

TANKE, KÄNSLA & HANDLING

När du nu skriver ner alla tankar kring den här kakan är det viktigt att du inte värderar tankarna eller ditt handlande. Du gör inte det här för att få dåligt samvete eller som straff utan för att lära dig hur du själv fungerar. Dela in situationen i tre spalter TANKE, KÄNSLA och HANDLING.

Tanke-känsla- handling-schema innebär att man arbetar med att kartlägga icke-funktionella tankemönster och ersätta dem med mer funktionella (kognitiv omstrukturering). Vi behöver helt enkelt göra om och göra rätt! Det fina är att våra hjärnor är fantastiska och kan programmeras om till att jobba mer till vår fördel. Tyvärr är det inte så enkelt utan kräver en del aktivt arbete.

Ställ dig själv frågor som, Vilken var den första tanken som dök upp, vad innehöll den för känsla och till sist, vad blev mitt handlande? Även om du kanske inte tror det så är det i princip alltid i den ordning som vi gör saker… men visst kan det kännas som att hjärnan inte alltid kopplas in förrän efter man har begått en dumhet – efterklok är dock inget konstruktivt. Däremot är reflektion utan att värdera eller döma något man kan lära sig av.

Om du nu vet att du alltid är en sådan som ger upp i tanken innan du gått i mål. Alltså en person som säger till dig själv, att eftersom jag inte klarar att äta mer hälsosamt (vi kör på äpple-kaka exemplet lite till) så blir du så klart till slut den personen eftersom det är det du matar din hjärna med.

Nästa gång du väljer mellan äpple och kaka kan du säga till dig själv “Jag är en person som försöker äta hälsosamt och gör aktiva val!” Oavsett vad du tar för fika! Säg gärna till andra att du är en person som försöker äta hälsosamt och göra aktiva val i din vardag. Efter att du har gjort detta under ett par dagar vid fikabordet kommer du att känna en skillnad. Framför allt så stoppar du upp tanken vid ovanan att alltid ta kakan. Du kommer att förändra din känsla vid fikan, och detta fortfarande oavsett vilket du väljer, äpplet eller kakan. Bli inte förvånad över om du valt äpple de flesta dagar – tankens kraft är stark!

Varför blir det en förändring bara genom tanken? Jo för att genom att du ger dig själv en positiv tanke är det ett aktivt val du gör. Aktiva val skapar oftast inte dåligt samvete utan medvetandegör våra val. Genom att aktivt välja kakan (utan att värdera det) börjar du nu reflektera över ditt beteende. När du gör det kan du också för’ändra det… även om det är små steg i taget. Den dagen du aktivt väljer äpplet kommer det att smaka fantastiskt gott.

Nu till ett annat exempel;

Du är livrädd för getingar! Så rädd att du tackar nej till sommarens fester, installerar myggnät, insektsfällor, giftsprayer mm, du solar och badar inte och att gå på stan sommartid är otänkbart. Samtidigt inser du att den här rädslan har tagit kontroll över ditt liv. Förr älskade du havet, du var drottning på festerna och du njöt av långa shoppingdagar med luncher och fika.

Något har hänt – kanske har du blivit stucken och fått en allergisk reaktion, kanske har du sett en dokumentär på tv, kanske har någon du känner blivit stucken, kanske är din mamma rädd för getingar? Oavsett har rädslan fått för stora proportioner och får dig att undvika situationer du egentligen inte vill. KBT gräver oftast inte i bakgrunden till rädslan eftersom det inte har så stor betydelse för terapin, bra va! Alla vet inte varför man är rädd för något!

KBT när det gäller olika fobier är ett fantastiskt redskap! Getingar är ett ganska “enkelt” exempel men det fungerar lika bra på social fobi eller ångesttillstånd.

Det absolut lättaste sättet att hantera en fobi och det obehag det väcker är att undvika allt som har med rädslan att göra. Att låsa in sig i sin lägenhet är ett alternativ. Att ta tag i rädslan är ett annat. Det enda sättet att försöka komma till rätta med en fobi är att förstå att den är ologisk och att man behöver träna hjärnan och kroppen på att reagera annorlunda när man utsätts för det. Och även om det känns som om världen rasar och du med den så glöm aldrig att det bara är inom dig det känns så!

Exponering innebär att man utsätter sig för något som är obehagligt eller väcker ångest i syfte att minska obehaget på sikt. Viktigt är att man inte flyr från eller undviker situationen. Ångesten kommer då att minska eller försvinna genom nyinlärning (man vänjer sig vid situationen), kognitiv omstrukturering ( tankarna kring situationen förändras) och känsloreglering (man lär sig att stå ut med obehagliga känslor). Det kan vara till exempel att under sommarmånaderna gå ut korta stunder, efter ett par minuter kan man gå in igen, konstatera att det inte var en getingstorm där ute. Genom att våga trotsa sin rädsla kommer den alltså att bli mindre och mindre. Jag säger inte att du kommer att bli biodlare men att du kommer att kunna göra allt det där som är kul, fester, glass och solbad utan att må väldigt dåligt och vara rädd.

Är det ett för stort steg att gå utanför dörren för att möta din rädsla eller ångest kan du börja med en inre diskussion;

Kan du tänka på annat sätt? Är det säkert att det är så? Vad är det värsta som kan hända? Vad innebär det för dig? Hur skulle din bästa väninna se på detta? Hur skulle du se på detta om du inte var rädd för getingar?

Kanske kan man titta på bilder på getingar? Ser de så farliga ut? Ta reda på fakta kring en geting? Be någon vara med dig när det finns en geting i rummet och bara var där – känn hur rädslan till slut ger med sig! Öva och öva tills du hittar en nivå där du fortfarande kan fungera och ha kontroll över ditt liv. För det är väl åndå det du är värd!?

Om man inte kommer tillrätta med sina rädlsor och fobier så tveka inte att söka hjälp, det finns många olika terapiformer och ingen ska behöva skämmas eller må dåligt över att reagera ologiskt eller irrationellt!

Bild: Alina Hedenström