Maratonmorsan

Backar, gym och ett kärt återseende!

  • 17 juni, 22:15

Det tog drygt två veckor tills jag snörade på mig skorna igen efter Stockholm Marathon. Benen och fötterna kändes helt okej men jag hade en tung och trött känsla i kroppen som jag ville bli av med först. Så igår ”råkade” jag anmäla mig till Stockholm Trail (5k rundan bara –  då jag inte är någon natur-lover) och vips kände jag mig lite piggare igen. För att testa benen sprang jag ut i vår lilla skog bakom huset och körde lite back-intervaller i vår lagom långa/korta backe. Men istället för att jogga ned försökte jag kuta för fulla spjäll…svårare än vad man kan tro främst då jag är lite mesig.

Jag sprang backen upp och ned 10 gånger och sedan kutade jag hem och eftersom jag alltid blir så pigg av att träna på kvällen fortsatte jag hemma med lite magövningar.

Det jag gillar med skogen är att det är kuperat, lugnt och tyst. Det jag verkligen ogillar med skogen är att det finns så mycket små djur och annat räligt. Just nu är det larvinvation på vissa träd….BLÄ!

Idag var det otroligt mycket pollen i luften så det blev träning inomhus på gymmet istället! SÅ GÖTT! Jag har verkligen saknat det! Det blev försök till intervaller på bandet, TRX, Kettle bells, ben och plankor. Lyxade också till det med en rejäl stretch! HURRA!

Det bästa på gymmet var trots allt inte träningen. Jag sprang nämligen på vår gamla BVC-sköterska som jag precis hade fått ett brev om att hon skulle sluta. Jag hade nästa tänkt att skriva ett brev eller skicka en blomma till henne för att tacka henne för den tid och det engagemang hon hade lagt ner på mig och min familj! Mer ”rätt person på rätt plats” får du leta efter.

Vi kommer att sakna henne otroligt mycket. Så om du läser detta Anki – Stort tack för ditt engagemang, lyhördhet, varsamhet och din förmåga att SE personer, stora som små. Lycka till med ditt nästa uppdrag och vi ses på gymmet!

 

 

 


Okej håll i er…här kommer den otroligt långa versionen av Stockholm 42km

  • 8 juni, 22:56

 

På fredagen hade jag tagit semester då jag kände att jag behövde varva ned lite och komma i stämning. Jag åt frukost i lugn och ro och sedan åkte jag in till Napratlandslaget för att justera min sneda och stela rygg. Jag kan mycket varmt rekommendera dem.

Efter det träffade jag en kompis för lunch och sedan bar det av till nummer -lappsutdelningen. Där träffade jag Gustaf, Elin, Maramackan med flera för lite snack och häng. Dagen fortsatte bra och på kvällen käkade jag pasta och gick och la mig tidigt. Tyvärr var jag nog lite för nervös så jag somnade inte förrän 23:30. Klockan 24:30 vaknade nr 4 och efter en stund vaknade även nr 3. Japp där rök den sömnen.

Så när jag, efter två timmars sömn och en pastafrukost, stack iväg till tunnelbanan för att möta upp med Kent var jag inte alls på hugget. Men som alltid fick Kent mig på gott humör och vi snackade taktik och loppupplägg. Vid tunnelbanan strömmade det på löpare. Mycket härligt känsla att stå där träningsklädd med nummerlapp på magen.

Vid strax innan 11 var vi framme på Östermalms IP och där väntade ett trevligt twittergäng för pepp och försnack! Tur var väl det annars hade jag svimmat av nervositet.

Efter ett bananmellanmål och ett extra toabesök var det så dags att ställa sig i fållan. Jag och Ellen hade sällskap men eftersom hon satsade på sub4 och jag satsade på att ta mig runt, ställde vi oss på olika ställen.

Min plan var att ta mig runt på en bättre tid än förra maraton (jubileumsmaran) men min hemliga dröm var att komma under 4:30:00 men efter de senaste veckorna sömnbrist, jobbfokus och värme skrotade jag den tanken redan i startfållan.

Startskottet small och så bar det iväg. Trots allt hakade jag på en ballongman ”Janne” med 4:30 på ballongen. Mest för att han var trevlig! Det visade sig att han var ultralöpare och hade mycket roliga anekdoter och minnen att dela med sig av.

Första km kändes lätta och otroligt sköna. Jag kände mig start och det flöt på bra. Inget ont, pulsen okej men med ett litet tryck över bröstet.

VILKEN DAG!! Perfekt väder, jätte många som hejade och så JAG mitt i allt ihop med en nummerlapp på bröstet! Jag sprang, log och njöt.

Fick pepp och hejarop från fantastiska twitterlöpare i publiken på vägen och kände att – nämen det här ska nog gå. Så kom västerbron och jag ”skuttade” uppför och njöt nedför. En kollega stod och hejade vid Rålis och jag fick extra energi.

Jag sprang förbi Stadshuset och uppför Torsgatan och tänkte ”det här kommer nog att bli jätte jobbigt sedan” och Japp OM det blev!!

Så var det dags för andra varvet. Valhallavägen var skön och så svängde vi ut mot Djurgården. Mindre folk, varmare och lite tröttare…eller vänta nu jätte mycket tröttare. Helt plötligt började tankarna komma. Varför gör jag detta, nä nu skiter jag i detta och fötterna började också kännas. Rundan runt Djurgården var INTE kul jag ville bara lägga av.

Men så tänkte jag på hur surt det vore om jag bröt och att jag verkligen vill klara av den här maran. Mest för att jag kände att jag orkar försöka maratonträna ett år till…

Jag gick i vissa backar men då kände jag att jag stelnade så jag tänkte att jag springer så gott jag kan, men långsamt.

Djurgårdsslingan kändes oändligt men så kom vi förbi Skansen och då kom publiken tillbaka. Vilket gav lite extra kraft. Efter Strandvägen som gick okej blev jag omsprungen av 4.30 gruppen som jag legat framför ett tag. Japp där rök den drömmen. Nånstans här började det också regna rätt kraftigt. Jag tror att det var när jag hade runt 10k kvar

I uppförsbacken mot slussen gick jag igen och i backen upp mot Västerbron också. Men så kom jag till strax innan krönet på Västerbron och då fick jag igång benen igen. Min fina kollega Björn stod kvar vid Rålis och skrek på mig och jag skrek tillbaka att ”jag pallar inte mer det är känns för jäkligt” typ….och han skrek. Jo kom igen nu! Underbart! Tack Björn!

Utanför Stadshuset drack jag en mugg av världens godaste coladryck. Du som har sprungit Stockholm Marathon vet EXAKT vad jag pratar om. Den smakade solsken, godis och gott humör!

Så helt plötsligt var det bara runt 5k kvar. Hoppet började komma tillbaka och jag kom till torget vid LO borgen. Där hörde jag Kristian heja och jag blev så glad så hoppade till och BOOM så låg jag på marken. Jag hade snavat på vägkanten och blödde från armbågen. Jag kom upp rätt snabbt och började springa igen. Kristian sprang bredvid och bad om ursäkt. Jag försökte lugna honon och försökte säga att det nog hade hänt ändå för att jag var så trött. Dock tror jag att adrenalinet och blodet gjorde att jag fick lite fart. Allt kändes lättare. Trycket över bröstet var borta, jag kom senare på att det säkert var pollenallergin och efter regnet försvann pollena i luften!

Det blödde rätt mycket så jag sprang förbi ett sjukvårdstält för att bli omplåstrad. Dock var jag så blöt så att det fäste inte. Så jag fick blöda på. Vid Odenplan stod ett coverband och spelade och precis när jag började närma mig hörde jag första riffet till Born to run! Hurra jag sjöng med och det kändes som jag ”flög” fram!

Nu var det banne mig inte långt kvar så jag tuffade på i ösregnet. Min klocka visade en konstig tid och jag hade inte riktigt förstått vilken tid som visades på de stora skyltarna. Helt plötsligt var jag framme vid Stadion!! Hurra JAG HADE KLARAT DET! Jag hade sprungit min andra mara inom loppet på ett år och jag hade INTE gett upp!! Jag sprang in på stadion och försökte öka tankten sista kvarten. Jag sprang om personer på stadion och de sista metrarna lyfte faktiskt fötterna från marken!! Väl över mållinjen frågande jag en funktionär om vilken tid jag kom in på. Han viste så klart inte men trodde att det var 4.43 ngt. Jag tänkte skit samma jag kom i mål i alla fall och då började jag gråta! Jag grät för att jag var trött, jag grät för att jag klarat det men mest av allt grät jag nog för att jag inte hade gett upp!

Jag hängde på mig medaljen och gick mot IP. Träffade Annsofie och grattade! Åt VÄRLDENS godaste varmkorv och ringde mina föräldrar! När jag stod på IP under ett träd och åt lite kexchoklad då fick jag ett sms från min man…det stod – grattis till den bra tiden och så tiden 4.31.34. – då grät jag en liten skvätt till!

Sedan gick jag mot stan för att möta upp Ellen, Johnny, Kent, Sofia och flera till för drinkar och mat! Samt att få höra ALLT om deras lopp! Jag kan inte gå in på allt för mycket detaljer men jag kan säga att det var ett MYCKET glatt gäng med otroligt fina tider och det var jätte härligt att sitta där och förlänga den sköna känslan av loppet!

På vägen hem på cycklen från tunnelbannan bestämde jag mig i alla fall. Inga fler maraton för mig. Men hur jag kom fram till det får ni veta i ett senare inlägg!

Slutligen vill jag bara skicka ett STORT tack för alla pepp, hejarop och kärlek som jag fått via sms, hemmavid, twitter och Facebook både innan, under och efter loppet! TACK!!

och för siffernörden…här är mina stats : )

Split Klockan Tid Sträcktid min/km km/h Plac.
5K 12.42.56 0.31.04 31.04 06.13 9.66 2469
10K 13.14.19 1.02.27 31.23 06.17 9.56 2390
15K 13.44.32 1.32.40 30.13 06.03 9.93 2299
20K 14.15.11 2.03.19 30.39 06.08 9.79 2253
Halvmaraton 14.22.05 2.10.13 06.54 06.18 9.54 2241
25K 14.47.39 2.35.47 25.34 06.34 9.16 2239
30K 15.20.54 3.09.02 33.15 06.39 9.02 2245
35K 15.55.04 3.43.12 34.10 06.51 8.78 2219
40K 16.29.30 4.17.39 34.27 06.54 8.71 2215
Sluttid 16.43.26 4.31.34 13.55 06.21 9.45 2201

Funktioner

 

 


Jag gjorde det på 04.31.34 !

  • 2 juni, 21:16

Jag gjorde det, jag kom i mål på min andra mara på ett år! 11 minuter bättre och betydligt mer otränad och tyngre än förra året! Är just nu mest öm, stel och nöjd! Återkommer inom kort med hela historian från morgon till kväll den 1 juni! Men nu ska jag sova…om benen tillåter det!

Hurra!


Två veckor…flera olika pass och ett lopp! Nu närmar sig maran med små löpsteg!

  • 24 maj, 21:39

Två veckor har flugit förbi och jag har knappt haft tid att gå på toa! Jag har i alla fall fått ihop två riktigt roliga/jobbiga pass och några småpass. Det ena roliga passet var med Kristian och Kent i Hammarby backen där vi tog oss upp för backen ett antal gånger på olika ställen för att sedan spinga nedför. Oändligt jobbigt uppför och JÄTTE JÄTTE roligt nedför. Jag måste nog ha fått till mina skönaste 100 meter löpning någonsin den kvällen. Vindstilla, solnedgång, lite nerförsbacke och mycket kraft i benen. MAGISKT! Jag kände mig som en rusig gasell : )

Det andra passet var ett långpass med Kristian på folktomma gator en kvav men fin sommarkväll! Jobbigt på grund av värmen och pollen men trevlig på grund av sällskapet. 20 km svett-gnet! MEN istället för att tänka på tiden kutade vi efter ”time on feet” dvs sammanlagda tiden på fötterna – istället för hastigheten. Det fina med att kuta med andra mer rutinerade löpare är att man lär sig just sådana bra saker. Så istället för att känna stressen över ett ”dåligt” pass kunde jag känna mig nöjd över ett riktigt bra pass! Tack Kristian!

Så i går var det dags för Milspåret. Ett 10 km lopp på Djurgården. Jätte vacker bana och ett lagom stort lopp. Innan loppet hängde jag lite med Staffan, Kent och fick träffa Petra som skriver om löpning i SVD, kul. Men redan under uppvärmningen kände jag att benen och flåset inte riktigt var med mig.

Loppet kan kortfattat summeras som jätte jobbigt, mycket nära en DNF (Did Not Finish), oändligt trångt i början, löparuppror vid väskuthämtningen, lite kul och helt okej. Jag blev dock mycket revanschsugen då jag kom in 55 sek sämre än förra året (53.50). Därför har jag nu bestämt mig för att jag ska komma under 50 min på 10K och anmält mig till Hässelbyloppet i oktober. Det loppet sägs vara flackt och en bra banan för ”snabba” km.

Innan lördag/maratondag skulle jag vilja springa en sväng i mitt tänkta maratontempo bara för att känna hur det känns. Sen ska jag mest se till att sova lite mer, äta ordentligt och vila!

Hur laddar du bäst inför ett lopp?


Ett år senare och tre minuter snabbare!

  • 5 maj, 18:26

För nästan exakt ett år sedan var jag otroligt nervös inför min första halvmara. Jag hade tränat i 10 månader och hade aldrig sprungit mer än en (långsam) mil . Jag stod på startlinjen och efter ca 3 km tänkte jag att det här går nog vägen. Det gjorde det också även om den sista kilometern kändes som en mil!

Så igår vad det dags igen..Inte lika nervös mer förväntansfull men inte jätte peppad då jag inte har fått till varken träning eller sömn på ett långt tag. Dessutom har jag haft mycket att göra på jobbet så jag såg dagens lopp mest som en möjlighet att testa formen, lufta ur huvudet och få till ett lite längre löppass.

Innan loppet träffade jag ett trevligt och glatt gäng löpare! Alla kändes laddade och det pratades om ”persbärs” och formen. Jag kunde inte låta bli att tänka att – tja jag kanske ska testa jag med.

Starten gick och jag njöt av solen, ljudet av förväntansfullt tramp, doften av liniment och pipande springklockor. Första 5km är nedför så jag försökte att hålla igen lite. Men det kändes så skönt att springa att det var svårt. Jag hamnade mellan två lite större och ganska vältränade killar som jag hängde på. De höll en jämn och trevlig takt och min tanke var att det är bättre att haka på någon som är snabbare än jag!

Första milen kändes lätt och fin jag kollade på klockan, lite drygt 55 minuter på första milen! Jag skulle klara mig under 2 h. Min drömgräns, min helt ouppnåliga drömgräns var inom räckhåll!

Nästan så fort jag hade tänkt tanken blev jag trött och seg. Ibland blir jag så när jag känner att jag MÅSTE springa på ett visst sätt. Så jag försökte att koppla bort tiden och hitta lunket igen. Kom in i en skön takt, försökte rulla i nerförsbackarna och dricka både sportdryck och vatten vid varje stopp. Efter ca 15km kändes benen fylla av bly och jag var tvungen att gå några steg i en backe. Gick om en kille som också hade det lite kämpigt. Han peppade och hejade, när jag hade gått några steg tänkte jag att det här håller ju inte! Bättre att jag springer långsamt än inte alls.

Så jag hojtade till honom att hänga på och så började jag springa istället!

Men oj vad tungt det var. Min tanke var ” jag ska i mål, jag ska i mål” så jag gjorde som jag gör när jag tycker det känns gräsligt. Jag tittade ner i marken och tänkte ”ett steg till bara ett steg till.”  Och sedan kom nedförsbacken! Bara två kilometer kvar!

Jag sprang om några stycken och försökte heja igång dem. Försökte vila benen innan jag kom in på Rålis för jag ville så gärna spurta i mål och jag vet hur lång den sista kilometern känns. Jag hann upp en tjej som såg lika kämpande ut som jag och tänkte att henne hakar jag på! Vi hejade på varandra och hade det inte varit för henne hade jag nog börjat gråta. Efter sista vattenhålet fick jag syn på en tjej som såg ut att ha krafter kvar. Jag tänkte att ”Johanna ,hakar du på henne orkar du i mål”. Sagt och gjort jag lade mig precis bakom och vi tre sprang i en liten klunga. När vi kom in på rålis hojta vi lite hejarop till varandra. Nu var det astungt. Helst av allt ville jag lägga mig ner och äta en glass!

Men vi ”tuffade” på!. De sista 500 meterna kändes som en evighet men tack vare ”mina” tjejer fick jag kraft och den sista lilla rakan blev det till och med en liten spurt! När jag kom i mål tror jag att jag svor som en rejäl borstbindare sedan tittade jag på klockan och trodde inte mina ögon. Jag hade klarar det! JAG KLARADE DET!! Tre minuter snabbare än jag någon sin sprungit en halvmara tidigare och bara ett år efter jag sprungit mitt första längre lopp!

Precis efter mål fick jag kramar och grattis av Kent och Staffan, två nöjda räserlöpare. De båda hade också gjort ett fint lopp och Kent gick hem med ett PB!

När vi stod och snackade kom det fram några stycken som hejade och grattade! En tom tackade för att jag hade hjälpt henne i mål! Det är nog det jag gillar bäst med löpning. Även om det är en individuell sport så månar man om och stöttar varandra!

Hann också krama om Åsa som gjorde ett jätte bra lopp med tanke på att hon nyss har blivit av med sitt tråkiga löparknä. Jag är så imponerad av henne! Efter hand fick jag också redan på att Elin, Gurra och Stefan hade lyckats jätte bra! Grattis alla duktiga och kämpande löpare och STORT TACK till de två tjejerna i blått som hjälpte mig i mål! Vi ses kanske nästa år igen!

 

 

 


Kungsholmen runt – 21k slitiga kilometrar men med ett nytt PB 1.59.00

  • 5 maj, 08:45

Hurra jag klarade det!! Under 2h på en halvmara! Mitt mål som jag aldrig trodde jag skulle nå, framför allt inte i går. Men det gick! Idag gör det lite ont i en tå och i ljumskarna men annars känns det toppen! Full ”racerapport” kommer snart. Ha en fin söndag!


Ingen träning och snart är det Kungsholmen runt 21K

  • 1 maj, 20:13

Jag har varit lite krasslig och inte haft möjlighet/tid att träna. Är otroligt sugen på att springa på lördag även om det kommer gå låååååååångsamt (om jag ens kommer i mål)

Men någon gång måste ju var den första även för att inte avsluta ett påbörjat lopp. Även om jag ska göra ALLT för att det inte ska bli så!

Så håll tummarna för mig på lördag klockan 12.05! Tack på förhand!


Onsdagsintervaller och fredagsträningsverk!

  • 26 april, 06:43

På onsdagarna spelar dottern fotboll. Medan hon spelar ”brukar” jag springa (har hänt två gånger). I onsdags blev det intervaller, utfall, sparkibaken-spring, tåhäv och höga knän. Jag sprang 10x100m så det var inga monsterintervaller inte. Men idag  fredag har jag fortfarande träningsverk! Gött!

I helgen ska jag få till ett lite längre pass…känner dock att jag är på tok för otränad och långsam. Hade gärna sett att jag kunnat kuta under 2h nästa helg då det är  ”Kungsholmen runt”. Men det kommer INTE att hända. Jag får vara glad om jag tar mig runt!

Glad fredag på er alla!

 


Första transportjoggen klar!

  • 25 april, 07:02

30 minuter i solen från jobbet och hem! Det gick fortare än SL! Blir definitivt fler gånger.


Ett tidigt lite längre pass i solen! Bästa starten på helgen.

  • 20 april, 19:01

Efter en intensiv, tung och mycket sorglig vecka, var det extremt skönt att stiga upp tidigt för att möta upp Kristian och Kent för ett lite längre pass – runt Årstaviken, över på södersidan, mot Gullmarsplan och tillbaka. Jag provade att äta lite keso till frukost innan passet idag och fick så klart håll. Så tillbaka till min vanliga gamla rutin – springa först och äta sen.

Känslan av att springa i solen i ett vaknande Stockholm, tillsammans med ett mycket trevlig sällskap, kompenserade för håll, dålig form, illamående och nervositeten inför Kungsholmenrunt om två veckor.

I <3 morgonjogg!


Se fler artiklar»
ESTELLEBANNER parmesan_bild-300x300